ARBETSDOMSTOLEN AD 2002 nr 35 Fråga om laga grund för avskedande av en arbetstagare som trots arbetsgivarens besked om att han inte beviljades ledighet gav sig iväg på en månadslång semesterresa till Australien. Vidare fråga om arbetsgivaren brutit mot reglerna om underrättelse och varsel i 30 § anställningsskyddslagen.

Innehållsförteckning

                                                                               

Sammanfattning

Fråga om laga grund för avskedande av en arbetstagare som trots arbetsgivarens besked om att han inte beviljades ledighet gav sig iväg på en månadslång semesterresa till Australien. Vidare fråga om arbetsgivaren brutit mot reglerna om underrättelse och varsel i 30 § anställningsskyddslagen.

 ARBETSDOMSTOLEN                                      DOM                                    Dom nr 35/02

                                                                                2002-03-13                           Mål nr A 63/01

Stockholm

KÄRANDE

Säljarnas Riksförbund, Box 12668, 112 93 STOCKHOLM

Ombud: förbundsjuristen Albert Malmberg, samma adress

SVARANDE

1.   Medie & Informationsarbetsgivarna, Box 16383, 103 27 STOCKHOLM

2.   Mentor Sales i Helsingborg Aktiebolag, 556568-1219, Box 601,

251 06 HELSINGBORG

Ombud: förbundsjuristen Björn Liberg, Grafiska Företagens Service AB, Box 16383, 103 27 STOCKHOLM

SAKEN

avskedande

Mentor Sales i Helsingborg Aktiebolag (bolaget) är medlem i Medie & Infor­mationsarbetsgivarna (MIA). Mellan MIA och SIF gäller kollektivavtal. Säljarnas Riksförbunds (förbundet) medlem Mike F har under sin anställ­ning hos bolaget sysselsatts i arbete som avses med kollektivavtalet.

Den 31 oktober 2000 lämnade Mike F sin arbetsplats och reste till Austra­lien på semester en månad. Mike F var av uppfattningen att bolaget redan i maj samma år hade beviljat honom ledighet för resan. Bolaget ansåg däremot att Mike F varit olovligt frånvarande från arbetet under den tid som han var i Australien och beslutade att avskeda honom. Tvist har uppkommit mellan parterna om det funnits laglig grund för avskedandet samt om bolaget begått formella fel vid genomförandet av avskedandet.

Yrkanden m.m.

Förbundet har i Arbetsdomstolen väckt talan mot MIA och bolaget. Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall

1.   förplikta bolaget att till Mike F utge allmänt skadestånd med i första hand 50 000 kr för den kränkning som Mike F tillfogats genom felaktigt avskedande och i andra hand med 25 000 kr för brott mot regeln om under­rättelse i 30 § anställningsskyddslagen,

2.   förplikta bolaget att till Mike F utge ekonomiskt skadestånd med sam­manlagt 45 647 kr avseende lön, varav 16 537 kr för november månad år 2000, 25 000 kr för december månad år 2000 och 4 110 kr för tiden den 1 - den 5 januari 2001 samt

3.   förplikta bolaget att till förbundet utge 15 000 kr i allmänt skadestånd för brott mot regeln om varsel i 30 § anställningsskyddslagen.

På de allmänna skadestånden i punkterna 1 och 3 yrkas ränta enligt 4 § tredje stycket och 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 17 april 2001). Ränta på beloppen 16 537 kr, 25 000 kr och 4 110 kr yrkas enligt

3 och 6 §§ räntelagen från den 25:e i varje månad, allt till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Beträffande de allmänna skade­stånden har inga belopp vitsordats. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att skadeståndsskyldighet föreligger har arbetsgivarparterna yrkat att skade­stånden, med hänsyn till omständigheterna, skall jämkas till noll eller till det belopp som domstolen finner skäligt. Beträffande det ekonomiska skadestån­det har de vitsordat 40 018 kr som i och för sig skäligt. Ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att Mike F har varit olovligt från­varande under november månad år 2000 men förbundet ändock skulle finnas vinnande i huvudsaken, i det att det inte funnits grund för avskedande, har för­bundet vitsordat arbetsgivarparternas beräkningssätt avseende det ekonomiska skadeståndet, men angett att Mike F i det fallet är berättigad till semesterer­sättning för sju och inte sex dagar.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

Förbundet

Mike F anställdes som projektledare hos företaget Indufa Förlag AB (Indufa) i februari år 1999. Vid årsskiftet 1999/2000 fusionerades Indufa med bolaget och Mike Fs anställning överfördes i samband därmed till bolaget. Under hela anställningen arbetade Mike F som projektledare, tillika försälj­ningsansvarig, för ett radannons- och Internetprojekt. I denna position var Mike F direkt underställd bolagets verkställande direktör Peter S. Mike F har även haft andra arbetsuppgifter inom bolaget, bl.a. som annons­chef för elektroniska medier. Under våren och sommaren år 2000 var Mike F projektledare för projektet Fastighetstidningen som dock lades ner under sommaren. Mike F återgick då helt och hållet till arbetet med radannon­serna. I augusti år 2000 erbjöds Mike F att tills vidare gå in som mediasäl­jare vid tidskriften Recycling & Miljöteknik, vilket han accepterade. I samband därmed blev Emma Blickstedt hans närmaste chef.

Någon gång i mars år 2000 tog Mike F upp frågan om semester med Peter S. Mike F önskade nämligen erhålla en månads höstledighet för en resa till Australien tillsammans med sin familj. I maj fick Mike F också ett muntligt besked av Peter S med innebörden att semester var beviljad under november månad samma år. I detta läge var det av förklarliga skäl omöjligt för Mike F att ange några exakta datum för ledigheten. Bolaget beviljade ledigheten utan några som helst reservationer, som t.ex. för eventu­ellt förändrade arbetsuppgifter. Mike F och Peter S kom dock överens om att Mike F skulle återkomma till Peter S med uppgifter om avrese- och hemresedatum i god tid före avfärd.

Efter bolagets besked om att han kunde ta ledigt i november började Mike F planera resan och vidta praktiska åtgärder. Hans hustru tog ledigt från sitt arbete och hans två barn beviljades ledigt från skolan. Mike F beställde resan den 12 juli och sedan han erlagt den första betalningen, den 30 augusti, kunde resan inte längre avbokas. Mike F gjorde ingen hemlighet av resan. Tvärtom diskuterade han den ofta öppet med sina arbetskamrater under som­maren.

Fredagen den 15 september kl 16.00 skickade Mike F ett e-postmedde­lande till sina arbetskamrater, i vilket han berättade att han hade beställt sin resa till Australien. Han angav vidare avrese- och hemresetidpunkt. Peter S och bolagets försäljningschef Jonas V ställde sig frågande till resan och kallade honom till ett möte måndagen den 18 september. Peter S och Jonas V gjorde vid mötet gällande att uppgiften om Mike Fs resa kommit som en fullständig överraskning för dem. Vidare upplyste de Mike F om att en så lång ledighet inte var lämplig med tanke på hans arbete med Recycling & Miljöteknik. Vid det laget kunde resan inte av­bokas utan stora ekonomiska olägenheter som följd. Bolaget erbjöd sig inte att täcka avbokningskostnaden. Den 4 oktober fick Mike F ett skriftligt med­delande från Jonas V, i vilket denne framhöll det olämpliga i att Mike F tog semester i november med tanke på hans engagemang i Recyc­ling & Miljöteknik. Att detta skulle kunna få en direkt konsekvens i form av uppsägning eller avskedande nämndes dock inte i meddelandet.

Mike F upplevde att det fanns en viss osämja mellan honom och Jonas V, och att de hade problem med att kommunicera med varandra. Det berodde förmodligen på att Mike F, efter att flera gånger ha förflyttats inom bolaget, riktat en del kritik mot bolaget och uttryckt sin besvikelse över dess bristfälliga organisation. Mike F kände sig oönskad av Jonas V och anade att denne ville bli av med honom.

Efter en tids arbetssökande under hösten sade Mike F upp sig den 6 oktober. Anställningen skulle upphöra den 6 januari 2001.

Den 17 oktober fick Mike F besked av Jonas V om att han inte längre skulle vara verksam inom projektet Recycling & Miljöteknik utan enbart syssla med radannonserna. Av detta drog Mike F slutsatsen att det tidigare ledighetsbeslutet, som hade meddelats av Peter S under våren, alltjämt gällde. Anledningen till att bolaget inte beviljade honom ledigt var ju just hans arbetsuppgifter inom Recycling & Miljöteknik. Mike F ansåg att det inte längre skulle vålla några problem för bolaget om han reste till Austra­lien som han hade planerat. En ytterligare omständighet i sammanhanget var att arbetet med radannonserna praktiskt försvårades av att det dataprogram som skulle användas inte var färdigbearbetat. Mike F kunde därför inte lägga in några kunder i systemet.

Den 31 oktober skickade Mike F ett e-postmeddelande till alla anställda vid bolaget, i vilket han meddelade att han samma dag skulle åka till Australien och återkomma den 27 november. Mike F lämnade bolaget vid lunchtid och gick därefter att nå i bostaden fram till kl. 15.00. Mike Fs plan till Austra­lien lyfte från Köpenhamn kl. 18.00 och fram till denna tidpunkt gick det att nå honom på hans mobiltelefon.

Kort tid efter sin hemkomst från Australien fick Mike F reda på att han hade avförts från bolagets lönelista med verkan från och med den 31 oktober. När han kom till arbetsplatsen den 27 november fann han dessutom att han var avskedad. Bolagets åtgärd att avskeda Mike F var felaktig, eftersom Mike F hade beviljats ledighet för Australienresan av bolagets verkställande direktör Peter S. I konsekvens härmed förelåg heller inte saklig grund för uppsägning. I alla händelser har Mike F ägt rätt att ta fasta på det ledig­hetsbeslut som meddelades av Peter S i maj månad, eftersom detta beslut inte i skälig tid återkallats av bolaget. En särskild grund för att avskedandet skall anses felaktigt utgör den omständigheten att åtgärden inte var befogad eftersom Mike F, på grund av egen uppsägning, ändå inom kort skulle sluta sin anställning. Avskedandet kan därför inte motiveras med att bolaget skulle ha förlorat förtroendet för Mike F. Avskedandet tycks snarast ha syftat till att skada Mike F. För det fall bolaget hade uppfattningen att Mike F varit olovligt frånvarande från arbetet hade det, med tanke på omständighe­terna, varit tillräckligt att göra ett löneavdrag.

Av tjänstgöringsintyg utfärdat av bolaget den 31 oktober 2000 framgår att Mike F under hela sin anställningstid har visat stort engagemang och vilja att lösa sina arbetsuppgifter på ett korrekt och pålitligt sätt. Bolaget lämnar således Mike F goda rekommendationer.

Bolagets formella hantering av avskedandet bestod av att bolaget den 10 november skrev dels ett missivbrev och en underrättelse om avskedande, dels ett besked om avskedande. I det sistnämnda anges att sista anställnings­dag var den 31 oktober. Bolaget skickade de båda förstnämnda handlingarna till Mike Fs bostadsadress i en rekommenderad försändelse. Bolaget vars­lade inte förbundet om att det hade för avsikt att avskeda Mike F. Vid Mike Fs återkomst till arbetsplatsen överlämnade Peter S missivbrevet och underrättelsen samtidigt med det skriftliga beskedet om avskedandet. Peter S upplyste samtidigt Mike F muntligen om avskedandet. Bola­gets underrättelse om avskedandet kom således Mike F till handa först den 27 november. Bolaget har inte ägt rätt att utgå från att underrättelsen kommit Mike F till handa dessförinnan. En underrättelse skall komma en arbets­tagare till handa en vecka innan ett avskedande av arbetstagaren får äga rum. Mike F har genom bolagets agerande bibringats uppfattningen att avske­dandet var verkställt redan innan han erhållit underrättelsen därom. Bolagets agerande har även lett till att frågan om avskedande inte har kunnat bli föremål för någon överläggning eller annan diskussion mellan Mike F, bolaget och fackliga representanter. Mike F har fråntagits möjligheten att bemöta avskedandet och bolaget har således på ett uppenbart sätt brutit mot de formaliakrav som återfinns i 30 § anställningsskyddslagen.

Mike F har varit medlem i förbundet sedan år 1991. Han upplyste Indufa om sitt medlemskap vid anställningstillfället. Även om bolaget inte kände till Mike Fs fackliga tillhörighet har det i vart fall haft möjlighet att organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att det skulle kunna skaffa sig kännedom om de anställdas eventuella fackliga tillhörighet. Bolaget hade även möjligheten att ta reda på Mike Fs fackliga tillhörighet när han återkom från resan. Den omständigheten att bolaget inte kunde få besked om Mike Fs fackliga till­hörighet från de fackförbund som bolaget kontaktade befriar inte bolaget från att försöka ta reda på den på andra sätt.

Före resan i november tog Mike F ut sammanlagt 15 dagars semester - fem dagar i mars och tio dagar under sommaren. Under år 1999 tog Mike F ut 25  semesterdagar. Av lönespecifikationen för oktober år 2000 framgår att Mike F hade kvar sju betalda semesterdagar, tre betalda s.k. SIF-dagar och tre obetalda semesterdagar. Resterande dagar som togs i anspråk för resan hade han räknat med att vara tjänstledig utan lön.

Förbundet gör sammanfattningsvis gällande följande. Bolaget har avskedat Mike F utan grund. Vidare har bolaget underlåtit att följa de regler om underrättelse och varsel som anges i 30 § anställningsskyddslagen. Bolaget är därför skyldigt att utge skadestånd till Mike F och förbundet.

Arbetsgivarparterna

Bolaget ingår i Mentorgruppen i Helsingborg AB, en företagsgrupp inom kon­cernen Mentor Online. I Helsingborg finns ca 50 anställda, varav 15 arbetar i bolaget. Bolagets verksamhet består av marknadsföring och mediaförsäljning. Mike F har haft flera olika arbetsuppgifter inom bolaget. Under våren och sommaren år 2000 undersökte Mike F om det fanns något intresse hos marknaden för en tidning om fastighetsbranschen. Projektet lades emellertid ner och Mike F började i stället arbeta som mediasäljare på tidskriften Recycling & Miljöteknik.

I samband med planeringen av sommarsemestern år 2000 begärde och erhöll Mike F tio dagars semester, fem dagar i juni och fem dagar i juli. Dessför­innan hade Mike F haft fem dagars semester i mars månad. I samband med att Mike F lämnade in semesterlistan till bolagets verkställande direktör Peter S nämnde han för denne att han funderade på att ta ut semester under hösten. Mike F nämnde dock ingen anledning till eller tidpunkt för ledigheten. Bolaget beviljade således inte vid detta tillfälle Mike F någon ledighet för en semesterresa till Australien under november månad.

Fredagen den 15 september skickade Mike F ett e-postmeddelande till alla anställda vid bolaget i Helsingborg innehållande upplysningen att han skulle åka till Australien den 31 oktober. Innehållet i detta e-postmeddelande kom som en fullständig överraskning för Peter S och bolagets försäljningschef Jonas V. Meddelandet föranledde dem att omedelbart söka upp Mike F för att klargöra att någon sådan ledighet inte kunde beviljas. Peter S och Jonas V bestämde att de tre skulle träffas påföljande måndag, den 18 september, för att diskutera frågan vidare. Anledningen till att bolaget inte ansåg att det var lämpligt att Mike F var frånvarande under hela november månad var att en viktig del av arbetet med införsäljning av annonser för tidningen Recycling & Miljöteknik skulle äga rum då. November månad är också en av de mest intensiva månaderna under året för bolaget. Peter S och Jonas V informerade Mike F vid mötet den 18 september om att bolaget var missnöjt med hans agerande och han fick klart för sig att ledigheten inte kunde beviljas. Själva resan - och eventuella möjligheter att avboka densamma - kommenterades dock inte under mötet. Peter S och Jonas V utgick emellertid från att Mike F på eget initiativ skulle avboka resan. Det brev av den 4 oktober som Jonas V överlämnade till Mike F var avsett som en bekräftelse på innehål­let i den diskussion som förts vid mötet den 18 september. I detta brev anges bl.a. följande. ”Vårt ställningstagande är som du känner till efter vårt möte den 18 september att vi inte kan bevilja dig någon semester. Detta beslut står utan tvekan fast.”

Mike F sade upp sig den 6 oktober genom att lämna en uppsägningshand­ling till Peter S. Vid detta tillfälle nämndes ingenting om Australienresan.

Den 31 oktober vid lunchtid avvek Mike F från arbetsplatsen efter att endast några minuter dessförinnan ha skickat ett e-postmeddelande till hela personalen med besked om att han nu skulle resa till Australien. När Peter S hade läst meddelandet skyndade han till Mike Fs rum men denne hade redan hunnit lämna arbetsplatsen. Peter S bestämde då att bolaget skulle underrätta Mike F om avskedande, eftersom man inte kunde tolerera Mike Fs agerande. Peter S kontaktade bolagets arbetsgivarorganisa­tion för konsultation, varvid förbundsjuristen Anders Lindholm redogjorde för tillvägagångssättet i en situation som den aktuella samt skickade blanketter för ändamålet. Anders Lindholm försökte även ta reda på om Mike F var fack­ligt ansluten och ringde i detta syfte till SIF, CF och förbundet, dock utan att få något besked. Den 10 november lade bolaget en underrättelse om avske­dande och ett missivbrev i ett rekommenderat brev som sändes till Mike Fs bostadsadress. Därefter skedde ingenting förrän Mike F återkom till bola­get den 27 november. Peter S överlämnade då beskedet om avskedande till honom. Samtidigt överlämnades kopior på underrättelsen och missivbrevet, eftersom Mike F uppgav att han inte hunnit kvittera ut det rekommende­rade brevet. Några dagar senare lämnade Mike F bolaget.

Grunderna för avskedandet är att Mike F i direkt strid med upprepade muntliga och skriftliga tillsägelser av bolagets verkställande direktör och för­säljningschef olovligen uteblivit från arbetet från kl 12.00 den 31 oktober till måndagen den 27 november. Mike Fs anställning upphörde den 27 november 2000. Mike Fs handlande utgör ett grovt åsidosättande av hans åligganden mot bolaget.

Arbetsgivarparterna gör sammanfattningsvis gällande följande. Bolaget hade rätt att avskeda Mike F på grund av att denne grovt åsidosatt sina ålig­ganden mot bolaget genom sin olovliga frånvaro från arbetet. Bolagets for­mella hantering av avskedandet av Mike F har inte inneburit ett sådant åsi­dosättande av reglerna i anställningsskyddslagen att skadeståndsskyldighet skall föreligga.

Domskäl

Mike F var anställd som projektledare vid bolaget. Han sade upp sig från sin anställning den 6 oktober 2000 med en uppsägningstid om tre månader. Någon vecka tidigare hade han fått besked om att han inte skulle få den ledig­het för en semesterresa till Australien under november månad samma år som han ansåg sig ha haft anledning att räkna med. Han lämnade sin arbetsplats och reste till Australien den 31 oktober. Vid sin återkomst till bolaget den 27 november fick han besked om att han var avskedad per den 31 oktober. Varken Mike F eller förbundet hade före avskedandet fått del av underrät­telse respektive varsel om avskedandet.

De huvudsakliga tvistefrågorna i målet är följande. Innebar det förhållandet att Mike F lämnade arbetet för semesterresan ett så grovt åsidosättande av dennes åliggande gentemot bolaget att det utgör grund för avskedande? Har bolaget förfarit på ett formellt felaktigt sätt vid avskedandet av Mike F genom att dels inte underrätta honom om avskedandet, dels inte varsla den fackliga organisation som han tillhörde innan avskedandet ägde rum?

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med Mike F samt vittnesförhör med Susanne Gellberg och Agneta Gullberg, båda anställda vid bolaget. På bola­gets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med verkställande direktören Peter S samt vittnesförhör med försäljningschefen Jonas V och förbundsjuristen Anders Lindholm. På båda parters begäran har vittnesförhör hållits med dåvarande annonschefen Emma Blickstedt. Parterna har vidare åberopat skriftlig bevisning.

Grund för avskedande?

De faktiska omständigheter i målet är i stora delar ostridiga. I samband med planeringen av sommarsemestern år 2000, vilken skedde någon gång under våren samma år, begärde och erhöll Mike F sommarsemester med tio dagar. Mike F talade vid detta tillfälle med Peter S om möjligheter till ledighet även under hösten. Någon gång i augusti fick Mike F förändrade arbetsuppgifter. Han skulle i fortsättningen arbeta som mediasäljare för tid­skriften Recycling & Miljöteknik. Sedan Mike F fredagen den 15 september skickat ett e-postmeddelande till alla anställda i bolaget med upplysningen att han skulle åka till Australien den 31 oktober fick han den 18 september av bolagets verkställande direktör Peter S och försäljnings­chefen Jonas V ett uttryckligt besked om att bolaget inte kunde bevilja en så lång ledighet. Den 4 oktober erhöll han ett brev från Jonas V med samma besked. Mike F sade upp sin anställning två dagar senare. Något längre fram i oktober fick han åter förändrade arbetsuppgifter. Han skulle nu inte längre vara verksam inom projektet Recycling & Miljö­teknik. Mike F lämnade arbetsplatsen den 31 oktober och återkom den 27 november, då han erhöll både skriftligt och muntligt besked om att han var avskedad.

Uppgifterna går i sär beträffande vad som närmare förekom vid det ovan nämnda samtalet mellan Peter S och Mike F våren 2000. Mike F har berättat att han någon gång under våren frågade Peter S om det gick att spara semester till hösten, och fått besked från denne om att det gick bra. Mike F har vidare uppgett att han informerade Peter S om att han under sin höstsemester, som var planerad till november månad, avsåg att resa till Australien. Enligt Mike F återstod endast för honom att lämna exakta besked om datum för avresa och återkomst.

Att Mike F efter samtalet Peter S kan ha fått uppfattningen att han hade beviljats semester för sin resa till Australien i november får visst stöd av vad som framkommit i förhören med Susanne Gellberg och Agneta Gullberg, som båda uppgett att många på arbetsplatsen redan under sommaren hade hört honom tala om denna resa.

Häremot står vad Peter S uppgett. Enligt denne nämnde Mike F, i samband med att han lämnade in begäran om endast två veckors sommar­semester, att han funderat på att ta en längre ledighet i november, men någon resa nämndes inte. Förbundet kan mot denna bakgrund inte anses ha visat att bolaget vid detta tillfälle beviljat Mike F semester för den aktuella tiden.

Det kan inte heller anses visat att bolaget senare - men i god tid före den 15 september - måste ha fått klart för sig att Mike F trott sig ha fått semester beviljad och vidtagit sådana åtgärder som att beställa en icke avbok­ningsbar resa. Mike F har visserligen berättat att han inte på något sätt hemlighöll Australienresan för sina arbetskamrater - en uppgift som får stöd av de nyss redovisade uppgifterna lämnade av Susanne Gellberg och Agneta Gullberg. Att Mike Fs semesterplaner inte redan under sommaren var kända för alla anställda vid bolaget är emellertid visat genom förhöret med Emma Blickstedt. Hon har bl.a. uppgett att Mike Fs semesterplaner kom till hennes kännedom först då Mike F i slutet av augusti började arbeta med Recycling & Miljöteknik med henne som närmaste chef. Hon har vidare upp­gett att hon då genast tog upp saken med Jonas V, eftersom hon ansåg det olämpligt att Mike F tog semester under november månad, då det var mycket arbete med projektet. Enligt Emma Blickstedt lovade Jonas V att han skulle ta hand om den saken. - Jonas V och Peter S har båda uppgett att Mike Fs besked om Australienresan i e-post­meddelandet den 15 september kom som en fullständig överraskning för dem.

Frågorna om bolaget under våren beviljat Mike F semester för november - något som förbundet inte förmått visa - och om vad bolaget känt till om Mike Fs semesterplanering är emellertid av underordnat intresse i målet. Efter bolagets reaktioner på Mike Fs e-postmeddelande den 15 september och mötet den 18 september kan Mike F nämligen inte ha svävat i tvivelsmål om bolagets inställning i frågan och om att bolaget ansåg att han var skyldig att arbeta under november. Av Mike Fs egna uppgifter har framkommit att Peter S och Jonas V den 18 september sagt till honom att semester för resan inte kunde beviljas. Av förhören med Peter S och Jonas V framgår vidare att båda uppgett att Peter S, på en konkret fråga från Mike F om det blev ett ”ja” eller ett ”nej” på hans ledig­hetsansökan, svarade ”nej” på frågan. Mike F erhöll därefter samma besked skriftligt i brevet den 4 oktober från Jonas V. Det står alltså full­ständigt klart att bolaget inte beviljat Mike F den begärda ledigheten och att Mike F varit fullt medveten om detta, i vart fall senast den 18 september. Att Mike F senare sagt upp sig och fått ändrade arbetsupp­gifter kan enligt domstolens mening inte ha gett honom fog för att anse att bolaget ändrat uppfattning om hans arbetsskyldighet under november.

Mike F har således varit olovligen frånvarande från sin arbetsplats mellan den 31 oktober och den 27 november. Frågan är då om omständigheterna kring denna olovliga frånvaro är sådana att grund för avskedande föreligger. 

Förbundet har bestritt att så är fallet och anfört att en särskild omständighet som gör att avskedandet är felaktigt är att åtgärden inte var motiverad då Mike F, på grund av egen uppsägning, ändå inom kort skulle sluta sin anställning hos bolaget.

Arbetsgivarsidans inställning är att Mike Fs agerande - att direkt och i strid med upprepade muntliga och skriftliga besked av företrädare för bolaget olov­ligen utebli från arbetet under ca en månads tid - utgör ett så grovt åsidosät­tande av Mike Fs åliggande mot bolaget att grund för avskedande förelig­ger.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Enligt 18 § anställningsskyddslagen får en arbetstagare avskedas om han grovt har åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren. Därmed avses sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen behöver tålas i ett rättsförhållande.

Olovlig frånvaro kan, om arbetstagaren uteblir från arbetsplatsen och utan godtagbar anledning avhåller sig från arbete under en inte obetydlig tid, utgöra grund för avskedande. Att så är fallet framgår redan av förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129 s. 239).

Mike F genomförde sina resplaner trots att han muntligt och skriftligt för­bjöds att ta ledigt. Han var frånvarande från arbetet under en avsevärd tids­period på ett sätt som tyder på ett inte obetydligt mått av nonchalans. Mike Fs beteende kan inte ursäktas av att han, som vid tidpunkten för ledigheten inte längre arbetade med Recycling & Miljöteknik, själv hade uppfattningen att hans nya arbetsuppgifter inte hindrade att han tog ut ledighet.

Arbetsdomstolen kan inte heller dela förbundets uppfattning att den omstän­digheten att Mike F hade sagt upp sig från bolaget och således ändå skulle ha slutat den 6 januari 2001 gör att avskedandet skulle vara omotiverat. Inte heller har det av utredningen i övrigt framkommit att det förelegat omständig­heter som tyder på att bolaget skulle sakna fog för sin åtgärd.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att Mike Fs frånvaro varit av sådan art att den måste bedömas som ett så grovt åsidosättande av Mike Fs åligganden mot bolaget att grund för avskedande förelegat.

Har bolaget förfarit på ett formellt felaktigt sätt vid avskedandet av Mike F?

En arbetsgivare som avser att avskeda en arbetstagare har att iakttaga reglerna i 30 § anställningsskyddslagen om underrättelse till arbetstagaren och varsel av den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör. Arbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisationen har därefter rätt till överläggning med arbetsgivaren om den åtgärd som underrättelsen och varslet avser. Syftet med bestämmelsen är att ge arbetstagaren och arbetstagarorganisationen möj­lighet att påkalla överläggning med arbetsgivaren och om möjligt kunna påverka arbetsgivarens inställning.

Förbundet har anfört följande. Genom att underrättelsen och beskedet om avskedandet kom Mike F tillhanda vid ett och samma tillfälle, nämligen den 27 november, bibringades Mike F uppfattningen att avskedandet redan var verkställt. I beskedet om avskedandet angavs dessutom att datum för avske­dandet var den 31 oktober. Mike F fråntogs härigenom möjligheten att be­möta avskedandet i en överläggning. Bolaget borde dessutom ha varslat för­bundet om avskedandet och i den aktuella situationen ha avvaktat Mike Fs hemkomst innan det företog några åtgärder i avskedandefrågan.

Arbetsgivarparterna har anfört att bolagets formella hantering av avskedandet inte innebär ett sådan åsidosättande av reglerna i anställningsskyddslagen att skadeståndsskyldighet skall anses föreligga. Det kan tilläggas att arbetsgivar­parterna inte har påstått annat än att avskedandet ägde rum den 27 november.

Vad först gäller frågan om varsel gör Arbetsdomstolen följande bedömning.

En arbetsgivare är skyldig att underrätta sig om huruvida en arbetstagare är fackligt organiserad och vilken organisation som arbetstagaren tillhör innan han företar en åtgärd som avskedande eller uppsägning (se prop. 1981/82:71 s. 144 och prop. 1975/76:105 bilaga 1 s. 357; jfr AD 1977 nr 216, 1987 nr 24, 1988 nr 42 och 1989 nr 6). 

Förbundet har uppgett att Mike F, när han anställdes på Indufa i februari år 1999, upplyste Indufa om sitt medlemskap i förbundet. Enligt Arbetsdom­stolens mening kan inte bolaget kritiseras för att det, som förbundet hävdat, inte har ”organiserat sin verksamhet” på ett sådant sätt att det hade fort­löpande översikt över de anställdas eventuella fackliga tillhörighet och eventu­ella förändringar i detta hänseende. Vad frågan gäller är om bolaget, i den situation då det blev aktuellt att vidta åtgärden att avskeda Mike F, vidtog tillräckliga åtgärder för att förvissa sig om huruvida Mike F var medlem i förbundet, t.ex. genom förfrågningar hos förbundet eller hos Mike F per­sonligen.

Av utredningen i målet framgår att bolaget varit medvetet om sin skyldighet att före avskedandet varsla den arbetstagarorganisation som Mike F till­hört. Det är ostridigt att bolaget också har vidtagit åtgärder under Mike Fs frånvaro i syfte att ta reda på dennes fackliga tillhörighet genom förfrågningar hos olika fackförbund, bl.a. hos förbundet, dock utan att förbundet bekräftat Mike Fs medlemskap. Han har emellertid inte tillfrågats personligen. Efter­som bolagets företrädare fått uppgift om att Mike F ämnade återkomma till arbetsplatsen den 27 november, kan det ifrågasättas om inte bolaget borde ha avvaktat med avskedandet till dess att Mike F själv kunde ge besked i fråga om han var fackligt organiserad. Med hänsyn till omständigheterna kring Mike Fs frånvaro och särskilt till att förbundet inte på bolagets förfrågan bekräf­tat medlemskapet är bolagets underlåtenhet i det nyss nämnda avseendet enligt Arbetsdomstolens mening inte av det slaget att skadeståndsskyldighet skall anses föreligga gentemot förbundet.

Arbetsdomstolen övergår därefter till frågan om underrättelsen om avskedan­det till Mike F personligen. En sådan underrättelse skall lämnas till arbets­tagaren en vecka innan ett besked om avskedande föreläggs denne. Denna skyldighet föreligger även om arbetstagaren grovt har förbrutit sig mot arbets­givaren och tiden skall räknas från den tidpunkt då underrättelsen kom arbets­tagaren till handa. Har en underrättelse översänts med posten, får skyldighe­ten anses fullgjord i och med att försändelsen blir tillgänglig för arbetstagaren, även om denne först senare tar del av försändelsen eller inte alls tar del av för­sändelsen. En förutsättning för att en handling på detta sätt skall anses ha kommit personen i fråga till handa är dock att det inte föreligger sådana sär­skilda omständigheter som ger anledning att anta att adressaten inte fått till­fälle att ta del av försändelsen (NJA 1976 s. 87).

Underrättelsen om avskedandet sändes tillsammans med ett missivbrev till Mike Fs adress i ett rekommenderat brev. Eftersom bolaget var medvetet om att Mike F befann sig i Australien har sådana särskilda omständigheter förelegat som gett bolaget anledning att anta att Mike F inte fått tillfälle att ta del av underrättelsen innan han avskedades den 27 november. Syftet med bestämmelserna om varsel och underrättelse är, som nyss nämnts, att arbets­tagaren och hans organisation skall ges tillfälle att påkalla överläggning med arbetsgivaren om den tilltänkta åtgärden. Genom bolagets agerande har Mike F fråntagits denna rätt. Bolaget bör därför utge allmänt skadestånd till Mike F. Arbetsdomstolen finner att 10 000 kr utgör skäligt belopp.

Arbetsdomstolens slutsats

Arbetsdomstolen har funnit att bolagets avskedande av Mike F var lagligen grundat. Yrkandena om allmänt skadestånd till Mike F för kränkning samt ekonomiskt skadestånd till honom skall således avslås. Mike F skall dock tillerkännas allmänt skadestånd för brott mot den i 30 § anställningsskydds­lagen angivna underrättelseskyldigheten. Yrkandet om allmänt skadestånd till förbundet skall däremot avslås.

Rättegångskostnader

Arbetsgivarpartena har vunnit beträffande huvudfrågan i målet, nämligen huruvida grund för avskedande förelegat, samt i fråga om skadeståndsskyldig­het mot förbundet för uteblivet varsel. De har däremot förlorat i fråga om underrättelsen om avskedandet till Mike F. Den frågan utgör dock en mindre del av målet, som inte bör påverka fördelningen av rättegångskostna­derna. Arbetsgivarparterna skall således erhålla full ersättning för sin rätte­gångskostnad. Om beloppets storlek råder ingen tvist.

Domslut

1.   Säljarnas Riksförbunds yrkanden om allmänt och ekonomiskt skadestånd till Mike F för brott mot 18 § anställningsskyddslagen avslås.

2.   Mentor Sales i Helsingborg Aktiebolag förpliktas att till Mike F utge tiotusen (10 000) kr i allmänt skadestånd jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 17 april 2001 till dess betalning sker.

3.   Säljarnas Riksförbunds yrkande om allmänt skadestånd för egen del avslås.

4.   Säljarnas Riksförbund skall ersätta Medie & Informationsarbetsgivarna och Mentor Sales i Helsingborg Aktiebolag för rättegångskostnader med åttioen­tusenåttahundratrettio (81 830) kr, varav 62 000 kr för ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Ledamöter: Inga Åkerlund, Sören Öman, Karin Isacsson, Peter Ander, Anders Hagman, Birgitta Kihlberg och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Katarina Mannerbrink