Arbetsdomstolen; fulltext
1997 nr 144 En vårdare på ett kommunalt hem för utvecklingsstörda avskedas under påstående om hon har gjort sig skyldig till stölder m.m. I målet uppkommer fråga om vilka omständigheter som kommunen får åberopa som stöd för avskedandet mot bakgrund av de skriftliga preciseringar i detta hänseende som kommunen gjorde efter avskedandet. - Arbetsdomstolen finner att avskedandet har ägt rum utan att det ens har förelegat saklig grund för uppsägning. Fråga om storleken av det allmänna skadeståndet på grund av det obefogade avskedandet. Vidare fråga om allmänt skadestånd på grund av avstängning.
Innehållsförteckningen är ingen del av domen utan har lagts in för att göra det lättare att läsa den på Webben. Namnen i domen har avidentifierats, och rubrikerna har tydliggjorts. I övrigt är det domstolens originaltext.
RUBRIK: En vårdare på ett kommunalt hem för utvecklingsstörda avskedas under påstående om hon har gjort sig skyldig till stölder m.m. I målet uppkommer fråga om vilka omständigheter som kommunen får åberopa som stöd för avskedandet mot bakgrund av de skriftliga preciseringar i detta hänseende som kommunen gjorde efter avskedandet. - Arbetsdomstolen finner att avskedandet har ägt rum utan att det ens har förelegat saklig grund för uppsägning. Fråga om storleken av det allmänna skadeståndet på grund av det obefogade avskedandet. Vidare fråga om allmänt skadestånd på grund av avstängning.
PARTER: Svenska Kommunalarbetareförbundet mot Uppsala kommun.
ÄMNESORD: Avskedande Anställningsskydd Avstängning Skadestånd LAGRUM: 18 § och 35 § lagen (SFS_1982:80) om anställningsskydd LR: 1982:80_18 1982:80_35
MÅLNR: A-58-1997 DOKTYP: Rättsfall KÄLLA: Arbetsdomstolens_domar NR: AD_144/1997
TEXT:
Mellan Uppsala kommun och Svenska Kommunalarbetareförbundet gäller kollektivavtal.
Ljiljana B är medlem i förbundet. Hon anställdes av Uppsala läns landsting år 1986 som vårdare för utvecklingsstörda personer. Den 1 januari 1996 övertog Uppsala kommun ansvaret för omsorgsverksamheten. I samband därmed fortsatte Ljiljana B sitt arbete som vårdare, men nu som anställd hos kommunen.
Den 28 mars 1996 avskedade kommunen Ljiljana B .
Avskedandet av Ljiljana B har lett till tvist mellan parterna. Parterna har förhandlat såväl lokalt som centralt utan att kunna enas.
Förbundet har väckt talan i arbetsdomstolen mot kommunen samt har därvid yrkat att arbetsdomstolen skall 1. förklara avskedandet ogiltigt, 2. förplikta kommunen att till Ljiljana B utge ekonomiskt skadestånd och lön med sammanlagt 295 051 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 1 503 kr från den 31 mars 1996, på 15 529 kr från den sista dagen i envar av månaderna april 1996 - september 1997 och på 14 026 kr från den 31 oktober 1997, 3. förplikta kommunen att till Ljiljana B utge allmänt skadestånd med 250 000 kr för brott mot 18 § anställningsskyddslagen och med 50 000 kr för brott mot 30 § anställningsskyddslagen, jämte ränta på båda beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker, 4. förplikta kommunen att till Ljiljana B utge allmänt skadestånd med 100 000 kr för brott mot 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 5 maj 1997 till dess betalning sker, samt 5. förplikta kommunen att till förbundet utge allmänt skadestånd med 75 000 kr för brott mot 30 § anställningsskyddslagen, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan.
Kommunen har bestritt bifall till samtliga yrkanden och har vad gäller de allmänna skadestånden inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. Beträffande beräkningen av ekonomiskt skadestånd och lön har kommunen vitsordat ett belopp om 11 907 kr per månad. Kommunen har vidare vitsordat sättet för beräkning av ränta.
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.
Arbetsdomstolen förordnade genom beslut den 24 mars 1997 att Ljiljana bs anställning hos kommunen skall bestå utan hinder av avskedandet intill dess tvisten slutligt avgjorts.
Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.
Förbundet
Ljiljana B har varit anställd inom vården sedan den 1 augusti 1986. Från början var hon anställd av landstinget i Uppsala län och arbetade med förståndshandikappade personer vid sjukhemmet i Hågaby. Verksamheten flyttade i juni 1995 över till nya lokaler vid Vitsippsvägens gruppboende. Den 1 januari 1996 övertog kommunen ansvaret för verksamheten där. Vitsippsvägens gruppboende är ett hem för fem medelsvårt utvecklingsstörda personer. Arbetet består av sedvanligt omsorgsarbete. Detta innebär att personalen bl.a. ger de boende frukost på morgonen, går med dem till deras dagcenter och lagar middag åt dem. Arbetet består således i ett socialt omhändertagande och avsikten är att de boende skall anpassas till ett normalt liv. Varje boende har två anställda som är boendeansvariga för honom eller henne.
Under den tid Ljiljana B arbetade i landstingets regi anklagades hon aldrig för att vara oärlig. Ljiljana B är en duktig arbetstagare och hon är omtyckt. Hon är emellertid en stark person och är inte rädd för att säga ifrån. Hon är även känd för att ta de boendes parti. År 1995 upplöstes Ljiljana bs äktenskap och hon genomgick en personlig kris.
Den 28 mars 1996 avskedades Ljiljana B från sin anställning som vårdarinna. Beskedet om avskedande föregicks inte av underrättelse till Ljiljana B eller varsel till förbundet. I stället kallades Ljiljana B och en representant för förbundet till kommundelschefens kontor, där Ljiljana B erhöll beskedet att hennes anställning omedelbart skulle upphöra. Ljiljana B begärde ett skriftligt besked om grunderna för avskedandet.
I den skriftliga motiveringen gav kommunen först en redogörelse för vilka händelser som inträffat före kommunens övertagande av verksamheten. Kommunen gav vidare information om att man funnit det behövligt med en kontroll av de boendes plånböcker. Därefter åberopades tre påstådda händelser då kontroll av plånböcker har skett, och då Ljiljana B påstods ha begått tillgreppsbrott.
I den skriftliga motiveringen fanns således tre händelser - den 18 och 22 januari 1996 och den 22 mars 1996 - uppräknade, vilka uttryckligen åberopades till grund för avskedandet. Några händelser därutöver kan kommunen inte åberopa i målet till stöd för sin åtgärd att skilja Ljiljana B från hennes anställning. Även den omständigheten att det i motiveringen anges att händelserna inträffat under den tid då kommunen var arbetsgivare har betydelse i detta sammanhang. Kommunen kan nämligen inte åberopa förseelser som påstås ha begåtts hos en annan arbetsgivare. I enlighet med 19 § anställningsskyddslagen är arbetsgivaren på arbetstagarens begäran skyldig att ange avskedandegrund. Enligt fast praxis kan arbetsgivaren därefter inte åberopa andra händelser till grund för avskedandet.
Ljiljana B har före avskedandet inte givits tillfälle att yttra sig över de tillgrepp som lagts henne till last. Hon bestrider emellertid att hon har begått de handlingar som kommunen lägger henne till last. Kommunens påståenden bygger på lösa spekulationer. Händelserna polisanmäldes. Åklagaren fann emellertid att brott inte kunde styrkas varför någon förundersökning inte inleddes.
Den 1 april 1996 ogiltigförklarade förbundet avskedandet i en framställan om förhandling med kommunen. Lokala och centrala tvisteförhandlingar har förevarit. Vid den lokala förhandlingen medgav kommunen att underrättelse och varsel uteblivit. Vid den centrala tvisteförhandlingen yrkade förbundet ett skadestånd om 20 000 kr för utebliven underrättelse inför avskedandet. Kommunen hade ingen invändning mot detta yrkande.
Den 24 mars 1997 förordnade arbetsdomstolen i ett beslut, att Ljiljana bs anställning hos kommunen utan hinder av avskedandet skulle bestå intill dess tvisten slutligt avgjorts. Kommunen följde emellertid inte beslutet. I stället avstängde kommunen, i strid med 35 § anställningsskyddslagen, Ljiljana B från hennes arbete.
Förbundet gör sammanfattningsvis gällande att kommunen, utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat, den 28 mars 1996 avskedat Ljiljana B från hennes anställning som vårdarinna. Det är i målet ostridigt att kommunen inte har underrättat respektive varslat Ljiljana B och förbundet. Kommunen har härigenom brutit mot 18 och 30 §§ anställningsskyddslagen.
Avskedandet har drabbat Ljiljana B mycket hårt. Skadeståndet bör därför bestämmas till ett högt belopp. Arbetsdomstolen bör vid bedömningen av frågan om det allmänna skadeståndet ha i åtanke att skillnaden mellan skadestånd för en felaktig uppsägning och ett felaktigt avskedande inte får vara för liten. Om skadestånden för avskedanden sätts alltför lågt, drabbas arbetsgivaren inte av någon kännbar påföljd om han tillgriper avskedande i stället för uppsägning. Det får till följd att arbetstagaren ställs utanför det anställningsskydd under tvisten som lagen skall ge honom eller henne. Skadeståndet bör därför i väsentlig mån överstiga ett motsvarande skadestånd vid fall av uppsägning.
Ljiljana B har rätt till ekonomiskt skadestånd från och med dagen för avskedandet till och med dagen för arbetsdomstolens beslut i den interimistiska frågan. Från den 24 mars 1997 hade Ljiljana B rätt att återgå till sitt arbete som vårdarinna samt rätt till lön och andra förmåner enligt 12-14 §§ anställningsskyddslagen. Arbetsgivaren har trots detta i strid med 35 § anställningsskyddslagen avstängt henne från hennes arbete och inte betalat ut lön.
Vid beräkningen av det ekonomiska skadeståndet och lönen skall beaktas att ledsagarersättning utgör lön samt att oB - tillägg utgör en ersättning som Ljiljana B erhåller när hon arbetar. Hon skall inte försättas i ett sämre läge än om hon hade arbetat. Skadeståndsbeloppet för avstängningen efter arbetsdomstolens beslut den 24 mars 1997 skall göras kännbart eftersom arbetsdomstolen, efter att ha prövat målet på det vid den tidpunkten föreliggande materialet, funnit att det inte förelegat skäl för avsked.
Kommunen
Det är riktigt att Ljiljana B var anställd som vårdarinna av landstinget i Uppsala län fram till den 31 december 1995, då verksamheten gick över till Uppsala kommun. Som förbundet har anfört bedrevs verksamheten då vid sjukhemmet i Hågaby. Under våren 1995 omorganiserades verksamheten till att låta vårdtagarna bli gruppboende i egna lägenheter, bl.a i en villa på Vitsippsvägen inom Vattholma kommundelsnämnd i Uppsala. Vid Vitsippsvägens gruppboende bor det fem utvecklingsstörda personer. Varje boende har två vårdare som är boendeansvariga för denne.
Den 1 januari 1996 övertog kommunen verksamheten. På grund av omfattande kritik mot Ljiljana B från landstingets sida ville Vattholma kommundelsnämnd helst inte överta henne. Från centralt kommunalt håll gavs dock besked om att all personal skulle övertas.
Redan under landstingstiden hade således kritik uppkommit mot Ljiljana bs sätt att sköta sitt arbete. Hon ägnade bl.a. en stor del av arbetstiden till privata göromål, vilket medförde merarbete för övrig personal. Kommunen var dock mest bekymrad över Ljiljana bs ekonomiska oegentligheter.
Redan kort efter det att Vitsippsvägens gruppboende öppnats började saker, som t.ex frukt, att försvinna. Detta bagatelliserades först. Man skyllde på att gruppboendet var nytt och att man ännu inte hade några inarbetade rutiner. Det fortsatte emellertid att försvinna mindre saker.
De incidenter som Ljiljana B har varit inblandad i är följande.
Den 7 oktober 1995 var Ljiljana B med en boende, Åke, och handlade på Hennes & Mauritz i Uppsala. Ljiljana B inhandlade ett antal toalettartiklar för Åkes räkning. Köpet registrerades emellertid, vilket framgår av kvittot, på Ljiljana bs s.k. clubkort hos Hennes & Mauritz. Det är förbjudet för personalen att göra privata transaktioner när de handlar åt de boende, vilket Ljiljana B har informerats om.
Den 11 oktober 1995 använde Ljiljana B åter sitt privata clubkort vid inköp av toalettartiklar åt en boende, Annie. Detta framgår av kvittot från inköpstillfället.
Ljiljana B har erhållit ersättning för båda inköpstillfällena. De toalettartiklar som inhandlades vid de två ovan nämnda tillfällena har dessutom efterhand försvunnit och inte kommit de två boende till godo. Inte heller är den stora kvantiteten av de inköpta toalettartiklarna rimlig mot bakgrund av att de boende inte har så stora behov av dessa produkter. Kommunen menar att Ljiljana B i stället köpt och använt varorna för privat bruk. Mot bakgrund av att hon har tonårsdöttrar har hon ett stort behov av dessa produkter.
Föreståndaren vid gruppboendet, Maivi V, kallade med anledning av dessa två händelser till en extra personalkonferens med hela arbetsgruppen. Vid detta tillfälle tillfrågades Ljiljana B om clubkortet. Ljiljana B förnekade först, inför hela personalgruppen, att hon hade ett clubkort. När hon konfronterades med att Maivi V hade kontrollerat hennes innehav med Hennes & Mauritz medgav Ljiljana B att hon hade ett clubkort och att hon av misstag hade använt detta.
Den 13 december 1995 fick en boende, Mats, 100 kr av en av sina boendeansvariga, Anette W. Pengarna skulle han ha för att gå på julbasar med sitt dagcenter torsdagen den 14 december. När Mats återkom på torsdagskvällen räknade hans två boendeansvariga, Anette W och Anna K pengarna. Det fanns då 80 kr kvar. På måndagkvällen den 18 december kontrollräknade Anna K Mats pengar igen. Han hade då inga pengar kvar. Anette W frågade honom om Anna K tagit pengarna för att låsa in dem i kassaskåpet. Eftersom han svarade nekande frågade hon vidare om först Lars-Erik L och sedan Malin Nyberg, båda vårdare, hade gjort det. Svaret blev återigen nekande. När han fick frågan om Ljiljana B hade tagit pengarna svarade han emellertid ja. Lite senare på kvällen gick Anna K in till Mats och ställde samma frågor. Anna K erhöll samma svar.
Den 18 december 1995 räknade vårdaren Assi Rahman pengarna i en boendes, Willys, plånbok, varefter han lade plånboken i den ryggsäck som Willy skulle ta med sig till sitt dagcenter. I plånboken fanns 30 kr. Därefter gick Assi Rahman in till en annan boende medan Ljiljana B stannade kvar i Willys lägenhet och diskade. Assi Rahman såg efter en stund hur Ljiljana B lade Willys plånbok i dennes jackficka varefter hon gick in på gruppbostadens kontor. Eftersom Assi Rahman undrade varför plånboken hade flyttats gjorde han en kontrollräkning av pengarna. Det visade sig att 20 kr fattades. Han gick direkt in på kontoret och frågade Ljiljana B om hon hade tagit pengarna. Hon nekade till detta och menade att Willy nog hade kastat sedeln. Ljiljana B gick därefter in till det allmänna köket och började diska och Assi Rahman gick till tvättstugan. Efter en stund ropade Ljiljana B på Assi Rahman från Willys lägenhet. När Assi Rahman kom in i lägenheten stod Ljiljana B och höll i en blöt tjugolapp. På fråga från Assi Rahman vem som hade tagit sedeln svarade Willy att Ljiljana B hade gjort det.
Senare samma dag var Ljiljana B på Åhléns i Uppsala med en boende, Åke. Hon inhandlade vid det tillfället en CD-skiva för 99 kr och ett kassettband för 79 kr. Kvittot var dock på endast 69 kr. Trots att beloppen inte stämde försökte Ljiljana B vid hemkomsten till gruppboendet få Assi Rahman att signera kvittot, vilket han vägrade.
Den 27 december 1995 meddelade vårdaren Lars-Erik L föreståndaren Maivi V att en postgiroutbetalning med s.k. habiliteringsersättning på 828 kr till den boende Åke saknades. Övriga boende hade fått sina utbetalningar redan före julhelgen. Maivi V ansåg att man skulle avvakta till efter helgerna eftersom det kunde ha blivit en förskjutning i utbetalningen. Ljiljana B hörde detta samtal. Klockan 11.00 gick Ljiljana B in till Maivi V och sade att Åkes habiliteringsersättning hade kommit. Enligt Ljiljana B hade den legat i postlådan. Lars-Erik L hade tidigare funnit postlådan tom. Maivi V undrade om posten, som normalt kommer efter lunch, redan hade kommit. Ljiljana B menade att den väl hade gjort det. Klockan 12.30, när personalen hade konferens, kom postbilen och delade ut post till de boende. Lars-Erik L anmärkte att det var konstigt eftersom posten enligt Ljiljana B redan hade varit där. Ljiljana B menade att de väl hade kört ut posten två gånger den dagen. Efter konferensen gick Lars-Erik L till posten för att efterhöra hur det förhöll sig. Han fick då beskedet att posten bara hade kört den ordinarie turen efter lunch.
Senare samma dag glömde Lars-Erik L sin plånbok i personalrummet där Ljiljana B satt. Han var borta i ca 5-7 minuter. När han ett par timmar senare gick in i en affär för att handla på väg hem från arbetet upptäckte han att en hundralapp saknades i plånboken.
Under julhelgen 1995 försvann tre halvkilos kaffeförpackningar från det gemensamma köket. Ljiljana B arbetade under julhelgen.
Den 25 december 1995 fanns i den boende Mats lägenhet en inslagen chokladask, som han avsåg att ge till sin gode man i julklapp. Den 28 december upptäckte Anette W att asken var borta. Den gode mannen hade inte varit där och varken Mats eller personalen visste vart chokladasken hade tagit vägen. Ljiljana B sade sig ha kastat flera tomma chokladaskar.
Vid det här laget var kommunen medveten om att Ljiljana B stal och man avsåg att gillra fällor genom att göra noggranna kontrollräkningar av de boendes kontanter.
Den 18 januari 1996 räknade Lars-Erik L pengarna i den boende Willys plånbok kl. 17.40. Där fanns 87 kr och 50 öre. När Anna K kom till arbetet kl. 8.10 den 19 januari räknade hon pengarna i Willys plånbok. Där fanns 47 kr och 50 öre. Personalen på Willys dagcenter kontrollräknade också pengarna och fick det till samma summa. Ljiljana B hade tjänstgjort ensam under natten.
Den 22 januari 1996 räknade Anette W pengarna i Willys plånbok strax före kl. 8.00. Där fanns 43 kr och 50 öre. Ljiljana B kom till arbetet kl. 8.00 och hjälpte Willy med rakning och ytterkläder. Anette W, som hade gått in på kontoret, såg efter en stund hur Ljiljana B kom in i personalkapprummet och ordnade med sin kappa och väska. När hon gått tillbaka till de boende gick Anette W förbi Ljiljana bs kappa och såg att det låg en tjugokronorssedel i kappfickan. Anette W gick direkt och räknade pengarna i Willys plånbok, där det fanns 23 kr och 50 öre. Det hela tog ca 15 minuter.
Den 22 mars 1996 lade Malin Nyberg, som är Willys boendeansvarig, 52 kr i hans plånbok. Lars-Erik L kontrollräknade pengarna innan han gick för dagen kl. 20.30. Klockan 10.00 den 23 mars kontrollräknade Lars-Erik L åter pengarna i Willys plånbok. Där fanns bara 32 kr. Ljiljana B hade tjänstgjort ensam under natten.
Vid det här laget kände sig kommunen helt övertygad om att Ljiljana B kontinuerligt stal småbelopp. Det kunde visserligen vara möjligt att finna en naturlig förklaring till någon av händelserna, men inte till samtliga 12 incidenter. Kommunen ansåg att situationen var ohållbar och att någon åtgärd måste vidtas.
Kommunen bestämde sig för att avskeda Ljiljana B . Med anledning därav tog Wivi-Ann Vaz, administrativ chef i Vattholma kommundelsförvaltning, den 27 mars 1996, kontakt med en representant för förbundet, Hillevi Mäkinen, och berättade vilken arbetstagare det gällde. Den 28 mars 1996 hämtade Wivi-Ann Vaz i sin bil Hillevi Mäkinen vid hennes bostad. Under bilfärden ut till Vattholma gick de igenom hela ärendet och Hillevi Mäkinen gavs tillfälle att få all den information hon begärde. Vid själva avskedandetillfället, samma dag, var Maivi V, Wivi-Ann Vaz, Hillevi Mäkinen, Ljiljana B och kommundelschefen Jan-Erik Eriksson närvarande. Man diskuterade situationen och även vid detta tillfälle gavs möjlighet för arbetstagarsidan att både ge och få önskad information.
Enligt kommunens mening är det den totala misskötsamheten från Ljiljana bs sida och att hon grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren som ligger till grund för avskedandet och alltså skall få åberopas i målet. Redan av rubriken till den skriftliga motiveringen till avskedandet, framgår att det är all text i handlingen som skall läggas till grund för avskedandet. Dessutom är 19 § anställningsskyddslagen en ordningsföreskrift. Kommunen är således oförhindrad att vid utredning finna även annan misskötsamhet än den som angivits i motiveringen. I varje fall skall övriga händelser vägas in vid bedömningen av Ljiljana bs karaktär. Kommunen har vidare rätt att åberopa även händelser under landstingstiden eftersom det var en hel verksamhet som gick över till kommunen som ny arbetsgivare.
För det fall arbetsdomstolen inte skulle finna de nu angivna händelserna styrkta föreligger ändock avskedandegrund. Ljiljana B har nämligen ostridigt inhandlat varor med sitt clubkort och har på så vis sammanblandat sin privata ekonomi med de boendes, vilket är strängt förbjudet. Det torde vidare vara ostridigt att hon har ljugit inför hela personalen genom att förneka innehav av clubkortet. Ljiljana B har dessutom haft svårt att samarbeta och har på arbetstid ägnat sig åt privata göromål. Ljiljana bs förtroendekapital gentemot de boende och personalen är helt förbrukat. Personalen litar inte på henne och kan inte heller arbeta med henne.
Det är riktigt att kommunen inte har underrättat respektive varslat Ljiljana B och förbundet på det sätt som föreskrivs i anställningsskyddslagen. Underlåtenheten beror på ett förbiseende. Det måste dock beaktas att kommunen på annat sätt höll förbundet informerat om saken. Förbundets ombudsman Hillevi Mäkinen fick under bilresan till kommundelskontoret vetskap om omständigheterna i fallet. Vid själva avkedandetillfället var både Hillevi Mäkinen och Ljiljana B närvarande och de gavs tillfälle att argumentera i frågan. Skadeståndet skall därför med stöd av 38 § anställningsskyddslagen jämkas till noll.
För den händelse att arbetsdomstolen skulle finna att det inte ens har förelegat grund för uppsägning har kommunen en invändning rörande beräkningen av yrkad lön respektive ekonomiskt skadestånd. I förbundets yrkande har inkluderats ersättning för oB -tillägg (2 956 kr i månaden) och ledsagarersättning (666 kr i månaden). Enligt kommunens uppfattning ingår dessa belopp inte i den ersättning som skall ligga till grund för lön och skadestånd i målet. Beloppen avseende dessa ersättningar är dock i och för sig riktigt angivna.
Efter arbetsdomstolens interimistiska beslut den 24 mars 1997 fann kommunen att risken för fortsatta stölder var uppenbar. Kommunen valde därför att lösa situationen genom att med tillämpning av 39 § anställningsskyddslagen lösa ut Ljiljana B . Kommunen betalade i enlighet härmed ut två årslöner, dvs. 282 235 kr, till Ljiljana B . Hennes anställning hos kommunen blev därmed avslutad oavsett utgången i målet. Det följer av detta att kommunen inte har avstängt Ljiljana B i strid med 35 § anställningslagen. Det belopp som kommunen har betalat ut i enlighet med 39 § anställningsskyddslagen konsumerar ett eventuellt skadestånd för felaktig avstängning.
Förbundet
Att Ljiljana B har gjort sig skyldig till misskötsamhet har inte ens antytts i kommunens utförliga skriftliga motivering till avskedandet. Kommunen får därför inte åberopa misskötsamhet som grund för avskedandet. Förbundet vill tillägga att det inte finns någon grund för vad kommunen har påstått i denna del av målet. Ljiljana B använde sitt clubkort två gånger av misstag. Varken de boende eller kommunen har åsamkats någon skada. Ljiljana B har inte heller vunnit på transaktionen eftersom det krävs att man når upp till ett visst belopp innan man erhåller några rabatter. Ljiljana B har inte uppnått denna nivå. Arbetsgivaren har inte heller givit några instruktioner om att man inte får förfara på detta vis. Förbundet bestrider att Ljiljana B har ljugit om clubkortet och att hon har tillägnat sig några hygienartiklar. Förbundet förstår vidare inte vad som kan läggas Ljiljana B till last vad avser habiliteringsersättningen.
Att Wivi-Ann Vaz och Hillevi Mäkinen samtalade om ärendet under bilfärden till Vattholma kommundelsnämnd innebär uppenbarligen inte att kommunen uppfyllde anställningsskyddslagens krav på varsel.
Det är riktigt att kommunen efter arbetsdomstolens interimistiska beslut till Ljiljana B betalade ut ett belopp som beräknats på samma sätt som ett skadestånd enligt 39 § anställningsskyddslagen. Förbundet bestrider att kommunen under den pågående processen därigenom har kunnat avbryta Ljiljana bs anställning. Förfarandet enligt 39 § anställningsskyddslagen kan tillämpas endast när det föreligger en dom i målet som innebär att anställningen skall bestå. Kommunen har alltså inte befriat sig från skyldigheten att låta Ljiljana B återgå i arbete och att betala ut lön. Förfarandet är rättsligt sett att bedöma som en avstängning. Det kan tilläggas att det belopp som kommunen har betalat ut är mindre än det belopp som rätteligen skulle ha utgått enligt 39 § anställningsskyddslagen. Detta beror på att kommunen i beloppet inte har inräknat ledsagarersättning och oB - tillägg. Slutligen bör det framhållas att förbundet är berett att låta det utbetalade beloppet gå i avräkning mot vad kommunen kan komma att förpliktas att utge genom dom i det föreliggande målet.
Domskäl
Kommunen avskedade den 28 mars 1996 Ljiljana B från hennes anställning som vårdare för utvecklingsstörda. I en skriftlig motivering till avskedandet riktade kommunen kritik mot Ljiljana B huvudsakligen för ekonomiska oegentligheter.
Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller om avskedandet av Ljiljana B har varit lagligen grundat. Förbundet har bestritt de påståenden och anklagelser som kommunen riktat mot Ljiljana B . Förbundet anser att avskedandet vidtogs utan att det ens förelegat saklig grund för uppsägning och att avskedandet därför skall ogiltigförklaras. En ytterligare tvistefråga i målet är om kommunen har gjort sig skyldig till brott mot 35 § anställningsskyddslagen genom att avstänga Ljiljana B från arbetet efter arbetsdomstolens beslut den 24 mars 1997 om att anställningen skulle bestå utan hinder av avskedandet intill dess tvisten slutligt avgjorts.
Parterna är dessutom oense om vilka händelser som kommunen har rätt att åberopa i målet som grund för avskedandet. Domstolen går först in på den frågan.
Vilka händelser får kommunen åberopa som grund för avskedandet?
Kommunen har i målet gjort gällande att ett flertal händelser under år 1995 och 1996 skall få åberopas som grund för avskedandet av Ljiljana B . Mot detta har förbundet gjort gällande att det av kommunens skriftliga motivering till avskedandet följer att kommunen får åberopa endast tre särskilda händelser, som inträffade den 18 och 22 januari 1996 och den 22 mars 1996.
En arbetsgivares besked i en skriftlig motivering till ett avskedande får i allmänhet den verkan att arbetsgivaren inte med framgång kan anföra andra omständigheter till stöd för sin åtgärd än de som har angivits i beskedet, om dessa inte kan anses ligga i linje med vad som har angetts i beskedet (se prop. 1973:129 s.130). Huvudprincipen är således att arbetsgivaren måste ange alla de händelser han lägger arbetstagaren till last i beskedet för att arbetsgivaren senare skall kunna åberopa dem vid en domstolsprövning. Det föreligger vissa möjligheter att göra avsteg från huvudprincipen, men det har därvid ansetts att man skall iaktta försiktighet (jfr arbetsdomstolens dom 1995 nr 41).
I det föreliggande fallet skall bedömningen göras mot bakgrund av den skriftliga motivering till avskedandet som kommunen lämnade den 28 mars 1996 på Ljiljana bs begäran. Rubriken till kommunens skrivelse lyder: Omständigheter som åberopas som grund för avskedande av Ljiljana B . I den löpande texten lämnas därefter en redogörelse för Ljiljana bs förhållanden på arbetsplatsen efter maj 1995. Redogörelsen omfattar ett antal händelser som inträffade under tiden oktober - december 1995. Efter en erinran om att ansvaret för omsorgsverksamheten den 1 januari 1996 gick över från landstinget till kommunen redogörs i skrivelsen för tre skilda händelser som inträffade på arbetsplatsen den 18 januari, den 22 januari och den 22 mars 1996. Härefter anges följande.
Det är dessa tre sist nämnda händelser som skett under den tid som Uppsala kommun varit arbetsgivare som vi åberopar som grund för avskedandet. Händelserna har diskuterats med polismyndigheten som anser att de utgör skäl för polisanmälan. Polisanmälan kommer att göras snarast.
Av det anförda framgår att kommunen genom den sistnämnda formuleringen i skrivelsen klart har preciserat vilka händelser som åberopas till grund för avskedandet. Enligt domstolens mening kan den skriftliga motiveringen inte läsas på annat sätt än att kommunen har begränsat sig till att åberopa endast händelserna den 18 januari, den 22 januari och den 22 mars 1996 som grund för avskedandet. Att det i skrivelsen med dess allmänt hållna rubrik redogörs även för andra händelser och omständigheter kan mot bakgrund därav inte föranleda någon annan bedömning. Det är alltså endast de tre sist angivna händelserna som skall ligga till grund för arbetsdomstolens bedömning i avskedandefrågan. Domstolen övergår nu till att behandla dessa händelser.
Händelsen den 18 januari 1996
Kommunen har beträffande den aktuella händelsen hänfört sig till den skriftliga motiveringen till avskedandet, där saken beskrivs enligt följande.
Kvällen den 18 januari kontrollräknade en personal en boendes plånbok, där fanns 87:50 kr. Den boende gick tidigt till sängs. Ljiljana hade nattpasset. På morgonen den 19 januari räknades pengarna igen av den personal som kom till arbetet på morgonen, då fanns 47:50 kr. Personal på dagcentralen räknade sedan också pengarna och kom också fram till 47:50 kr.
Ljiljana B , Anna K och Lars-Erik L har alla hörts inför arbetsdomstolen avseende det angivna händelseförloppet. De har uppgett sammanfattningsvis följande.
Ljiljana B : Hon tjänstgjorde ensam den natten. Vid nattjänstgöring har personalen sovande jour. Hon har inte tagit pengarna och hon vet inte heller vem som kan ha gjort det.
Anna K: Lars-Erik L och Ljiljana B hade tjänstgjort under dagen den 18 januari. Lars- Erik Larsson hade då räknat pengarna i vårdtagaren Willys plånbok. Där fanns 87 kr och 50 öre. Ljiljana B tjänstgjorde ensam under natten. När Anna K kom till arbetet på morgonen den 19 januari kontrollräknade hon pengarna i Willys plånbok. Där fanns 47 kr och 50 öre. Hon hade då telefonkontakt med Lars-Erik L, som återkom till arbetsplatsen efter det att Ljiljana B gått hem för dagen. Anna K ringde Willys dagcenter och bad personalen där att kontrollräkna pengarna. Summan var 47 kr och 50 öre. Det är inte sannolikt att någon av de andra vårdtagarna har tagit pengarna. Pengarna försvann under natten, då de sov. De brukar inte gå in i varandras lägenheter. Det är uteslutet att någon utomstående tagit pengarna. Ytterdörrarna är nämligen låsta. Det kan endast vara Ljiljana B som har tagit pengarna.
Lars-Erik L: Den 18 januari 1996 hade han kontrollräknat pengarna i Willys plånbok. Där fanns 87 kr och 50 öre. Dagen därpå ringde Anna K till honom i hans hem. Hon hade kontrollräknat pengarna i samma plånbok. Då fanns där enbart 47 kr och 50 öre. Han gick till arbetsplatsen, där Anna K ringde till Willys dagcenter och bad personalen där att kontrollräkna pengarna. De kom fram till samma summa. Under natten mellan den 18 och 19 januari hade Ljiljana B tjänstgjort ensam. Han har svårt att tänka sig att någon annan gruppboende tagit pengarna. Inte heller kan det ha varit någon utomstående, eftersom ytterdörrarna hålls låsta.
Av det anförda kan dras den slutsatsen att det inte finns någon som har iakttagit att Ljiljana B har tillgripit de försvunna pengarna. Hon kan alltså inte direkt bindas till att ha begått handlingen. De förhörda personernas slutsatser bygger i väsentligt mån på att de inte har kunnat tänka sig att någon annan har tagit pengarna. Det kan dock såvitt utredningen visar inte uteslutas att det var någon av de andra vårdtagarna som tillgrep pengarna. Enligt arbetsdomstolens mening kan enbart utredningen om denna händelse inte anses innefatta övertygande bevisning om att det var Ljiljana B som tog pengarna. Arbetsdomstolen återkommer i ett följande avsnitt till en sammanfattande slutsats i frågan.
Händelsen den 22 januari 1996
Denna händelse har i kommunens skriftliga motivering till avskedandet beskrivits enligt följande.
Den 22 januari är en personal sjuk. Ljiljana ombedes komma istället. Hon kommer ca kl 8.00. Personal har precis innan räknat pengarna i en boendes plånbok, där finns 43:50. Ljiljana hjälper den boende med rakning och ytterkläder. Den andra personalen observerar att Ljiljana innan hon går till nästa boende går till sin kappa och väska och gör något. När den personalen passerar Ljiljanas kappa ser hon att det ligger 20 kronor i kappfickan. Hon går då till den boende och räknar pengarna i dennes plånbok och där finns nu 23:50 kr. Det hela tog 15 minuter.
Ljiljana B och Anette W har avseende händelseförloppet den 22 januari 1996 berättat sammanfattningsvis följande.
Ljiljana B : Hon kommer inte ihåg händelsen. Det kan vara riktigt att hon gått in i personalkapprummet. Hon kommer inte ihåg huruvida hon hade en tjugokronorssedel i kappfickan den dagen. Hon har emellertid ytterst sällan tjugokronorssedlar i ytterfickan. Hon bestrider att hon tagit pengarna och hon vet inte heller vem som kan ha gjort det.
Anette W: Innan Ljiljana B kom till arbetet på morgonen hade Anette W kontrollräknat pengarna i vårdtagarnas plånböcker. Willy hade 43 kr och 50 öre. När Ljiljana B anlände till arbetsplatsen gick hon in till honom för att hjälpa till med rakning och annat. Efter ett tag såg Anette W från sin plats på kontoret hur Ljiljana B gick in i personalkapprummet med tillsluten hand och lade något i sin kappficka. När Ljiljana B upptäckte att Anette W satt på kontoret blev hon nervös. Hon började leta fram kvitton ur sin väska och verkade vilja få Anette W att tro att det hade varit hennes avsikt med besöket i kapprummet. Efter det att Ljiljana B lämnat kapprummet gick Anette W in i rummet och tittade ner i Ljiljana bs kappficka. Där låg ett paket tuggummi och en tjugokronorssedel. Hon gick genast in till Willy och räknade pengarna i plånboken. Där fattades precis tjugo kronor. Hela händelseförloppet tog 15-20 minuter. Ljiljana B är den enda som kan ha tagit pengarna. Anette W och Ljiljana B var den enda personalen. Vårdtagarna går inte in till varandra eftersom de har fått lära sig att inte göra det. De väntade dessutom på att få åka iväg med bussen till dagcentret och på den sida av huset där kontoret ligger var det ingen annan som rörde sig. Någon utomstående kan inte ha tagit pengarna. Hon har aldrig sett några främmande personer i huset.
Liksom beträffande händelsen den 18 januari kan det konstateras att det inte finns någon som har iakttagit att Ljiljana B tog pengarna. Omständigheterna måste emellertid i detta fall anses besvärande för henne. Detta gäller särskilt beträffande den korta tidsrymden mellan kontrollräkningarna samt det förhållandet att, som Anette W uppfattade saken, inga andra personer rörde sig i den delen av huset. Arbetsdomstolens bedömning måste emellertid bli att enbart utredningen om denna händelse inte kan anses innefatta övertygande bevisning om att det var Ljiljana B som tillgrep de försvunna pengarna. Domstolen återkommer i ett följande avsnitt med en sammanfattande slutsats i frågan.
Händelsen den 22 mars 1996
Denna händelse har i den skriftliga motiveringen till avskedandet beskrivits enligt följande.
Den 22 mars på kvällen räknar två ur personalen pengarna i en boendes plånbok. Där finns en tjugolapp, 2 guldtior, 1 femkrona och 7 st enkronor. På förmiddagen räknar en av dem pengarna igen och då saknas de två guldtiorna. Ljiljana har tjänstgjort på natten.
Ljiljana B och Lars-Erik L har om detta berättat i huvudsak följande.
Ljiljana B : Hon tjänstgjorde ensam den natten. Hon bestrider att hon tagit pengarna och hon vet inte heller vem som kan ha gjort det.
Lars-Erik L: Den 22 mars 1996 kontrollräknade både Malin Nyberg och han själv Willys plånbok. Där fanns 52 kr. Han avslutade sitt arbetspass kl. 20.30. Den natten tjänstgjorde Ljiljana B ensam. När han återkom på morgonen dagen efter fanns endast 32 kr kvar i Willys plånbok. Han frågade Willy vem som hade varit inne i lägenheten och tagit pengarna. Willy svarade då att Ljiljana B hade gjort det.
Av det anförda framgår att det även beträffande denna händelse saknas bevisning som direkt binder Ljiljana B till ett tillgrepp av pengarna. I detta fall tillkommer visserligen omständigheten att den vårdtagare som ägde pengarna på frågor av Lars-Erik L angav att det var hon som tog pengarna. Det är emellertid ostridigt i målet att denne vårdtagare liksom de övriga inom gruppboendet är utvecklingsstörd. Arbetsdomstolen anser att vad han skall ha sagt inte kan tillmätas någon betydelse som bevisning i målet. Enbart utredningen om denna händelse kan mot denna bakgrund inte anses innefatta övertygande bevisning om att Ljiljana B har begått den av kommunen påstådda gärningen. Arbetsdomstolen återkommer i det följande avsnittet med en sammanfattande slutsats i frågan.
Laga grund för avskedande?
Arbetsdomstolen har i det föregående konstaterat att Ljiljana B genom bevisningen i målet inte kan direkt bindas till någon av de aktuella händelserna. Dessa inträffade efter det att kommunen hade uppmärksammat att mindre belopp försvann från vårdtagarna och tagit initiativ till kontroller i syfte att avslöja vem som tog pengarna.
Man kan ställa frågan om vilken betydelse för bevisvärderingen det har att Ljiljana B tjänstgjorde vid alla de tillfällen då kontrollräkning utvisade att pengar saknades. Enligt arbetsdomstolens mening kan emellertid denna omständighet vare sig ensam eller i förening med övriga omständigheter innebära att det blivit styrkt i målet att Ljiljana B har tillgripit de försvunna pengarna. Som har antytts i det föregående finns det andra tänkbara förklaringar, kanske i första hand att det är någon av vårdtagarna som har begått gärningarna. I målet har lämnats uppgifter beträffande den frågan bl.a. av Cecilia Pettersson, Heidi Hammarlind och Ingela Lundholm, vilka tidigare har arbetat som vårdare för en av dem som nu bor på Vitsippsvägens gruppboende. De har därvid berättat att denne vårdtagare brukade ta mindre saker, även pengar, från andra människor i hans närhet.
Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att kommunen inte har kunnat visa i målet att Ljiljana B gjort sig skyldig till de av kommunen påstådda gärningarna.
Med denna bedömning står det klart att det inte har förelegat laga skäl för avskedande och att det inte ens har förelegat saklig grund för uppsägning av Ljiljana B . Avskedandet skall därför förklaras ogiltigt.
Frågor om ekonomiskt skadestånd och lön
Kommunen har genom sitt handlande ådragit sig skyldighet att utge såväl lön som ekonomiskt skadestånd till Ljiljana B . Det råder emellertid tvist mellan parterna om vilket månadsbelopp som skall läggas till grund för ersättningen till henne. Kommunens inställning är att beloppet inte skall inkludera oB -tillägg och ledsagarersättning. Förbundet anser för sin del att dessa ersättningar utgör en del av Ljiljana bs normala månadslön.
Av vad parterna närmare har anfört i denna fråga framgår att ledsagarersättningen är ett helt fast lönetillägg samt att oB -tillägget utgår helt enligt vad som följer av vårdarnas arbetsschema, som regelmässigt innefattar obekväm arbetstid. Under dessa omständigheter anser arbetsdomstolen att dessa ersättningsslag skall inkluderas i det månadsbelopp som skall ligga till grund för beräkningen av lön och ekonomiskt skadestånd till Ljiljana B . Beträffande storleken av dessa ersättningar liksom beträffande Ljiljana bs grundlön råder det inte tvist.
Det anförda betyder att kommunen skall förpliktas att betala lön och ekonomiskt skadestånd till Ljiljana B i enlighet med vad förbundet har yrkat.
Frågor om allmänt skadestånd med anledning av avskedandet
Det bör först anmärkas att kommunen av skäl som anges i ett följande avsnitt efter avskedandet har betalat ut ett belopp motsvarande nästan två årslöner till Ljiljana B . Kommunen har förklarat att utbetalningen inte åberopas i målet som grund för kvittning mot belopp som kommunen kan komma att förpliktas utge till henne. Parterna har förklarat sig ense om att avräkning i förekommande fall skall göras utom rätta. Det anförda innebär att domstolen i målet inte har att beakta den av kommunen gjorda utbetalningen vid ställningstagande till förbundets fullgörelseyrkanden.
Kommunen har genom sitt handlande ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till Ljiljana B för brott mot 18 och 30 §§ anställningsskyddslagen. Skadeståndet skall bestämmas med utgångspunkt i att avskedandet har grundats på påståenden om Ljiljana B som inte till någon del har kunnat styrkas i målet. I fall av detta slag är det enligt arbetsdomstolens mening av vikt att skadeståndet bestäms till ett belopp som i väsentlig mån överstiger ett motsvarande skadestånd vid fall av uppsägning. Arbetsdomstolen anser att det allmänna skadeståndet för det obefogade avskedandet i detta fall bör bestämmas till 100 000 kr. Kommunens åsidosättande av kravet på underrättelse bör föranleda ett skadestånd om 10 000 kr till Ljiljana B .
Förbundet har vidare yrkat allmänt skadestånd för egen del på den grunden att kommunen underlät att varsla förbundet om avskedandet. Kommunen har medgett att något formellt varsel inte lämnades före avskedandet. Enligt kommunen förekom det dock sådana kontakter i frågan mellan kommunen och förbundets ombudsman som bör föranleda att skadeståndsbeloppet jämkas till noll. Enligt arbetsdomstolens mening utgör vad kommunen anfört inte någon omständighet som bör helt befria kommunen från skadeståndsskyldighet gentemot förbundet. Det finns dock anledning att beakta vad kommunen anfört vid bestämmande av skadeståndets belopp. Arbetsdomstolen anser att skadeståndet bör bestämmas till 5 000 kr.
Frågan om allmänt skadestånd på grund av avstängning
Arbetsdomstolen övergår till att ta ställning till den tvistefråga som avser kommunens agerande efter domstolens beslut den 24 mars 1997 om att Ljiljana bs anställning hos kommunen skall bestå utan hinder av avskedandet intill dess tvisten slutligt avgjorts. I målet är ostridigt att kommunen efter domstolens beslut inte lät Ljiljana B återkomma till arbetsplatsen, att kommunen till henne betalade ut ett belopp motsvarande i stort sett tjugofyra månadslöner samt att kommunen därvid angav att hennes anställning var avslutad.
Kommunen har gjort gällande att dess förfarande innebar att Ljiljana bs anställning i enlighet med 39 § anställningsskyddslagen definitivt avslutades samt att kommunen alltså inte avstängde henne från någon bestående anställning. Förbundet har på sin sida menat att kommunens handlande innebar att kommunen i strid mot 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen avstängde Ljiljana B från hennes arbete utan att betala ut lön.
Arbetsdomstolens nyssnämnda beslut den 24 mars 1997 grundades på bestämmelsen i 35 § andra stycket anställningsskyddslagen. Om ett sådant beslut meddelas, får enligt samma paragrafs tredje stycke arbetsgivaren inte avstänga arbetstagaren från arbete på grund av de omständigheter som har föranlett avskedandet. Arbetstagaren har rätt till lön och andra förmåner så länge anställningen består. Arbetsdomstolens interimistiska beslut innebar alltså att Ljiljana B därefter åter var anställd hos kommunen med det skydd mot avstängning som anges i anställningsskyddslagen.
Det är uppenbart att en arbetsgivare under en pågående tvist inte kan upplösa anställningsförhållandet och därigenom undgå rättsverkningarna av ett beslut enligt 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen. En förutsättning för att bestämmelserna i 39 § om upplösning av anställningsförhållandet skall vara tillämpliga är nämligen att arbetsgivaren vägrar att rätta sig efter en dom varigenom en domstol har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande. Regleringen i 39 § kan alltså bli aktuell först när tvisten om anställningens bestånd är slutligt avgjord (jfr NJA 1996 s.723 och arbetsdomstolens dom 1997 nr 26). Det anförda innebär att kommunen bröt mot 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen genom att efter domstolens interimistiska beslut inte låta Ljiljana B återgå i arbetet.
Ett åsidosättande av domstols beslut av detta slag utgör i och för sig ett allvarligt brott mot lagens bestämmelser rörande arbetstagarens anställningsskydd under pågående tvist. I detta fall kan det emellertid finnas anledning att vid bestämmande av skadeståndet ta viss hänsyn till att kommunen uppenbarligen missuppfattade rättsläget. Till detta kommer att kommunen visserligen inte på sedvanligt sätt betalade ut lön, men kompenserade Ljiljana B ekonomiskt på annat sätt. Kommunen betalade ju genast ut ett belopp i huvudsak motsvarande två årslöner. Med beaktande av dessa omständigheter anser arbetsdomstolen att skadeståndet för avstängningen bör bestämmas till 25 000 kr.
Rättegångskostnader
Vid denna utgång skall kommunen förpliktas ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.