12. Skadestånd

Här finner du domar enligt rubriken. Domarna finns också under andra ämnesområde. Det finns också nyinlagda domar som jag jag lagt in under de senaste månaderna. De har nu blivit så många att jag delat upp dem, men Här finns alla refererade domar i datumordning på den här sidan längst tillbaka till 1997. Du kan också söka domarna med sökmotorn som ligger på förstasidan; länk här(fungerar inte i Firefox), sökhjälp Här.

Kort kommentar

Domstolens sammanfattning   

Klicka på domsnummer så får Du domen i fulltext

AD 2010 Nr 11 Det här är ett bevismål när det gäller avskedande av sedvanligt slag. Men det finns tre saker att lägga märke till

1.      Den första är att AD höjer normalskadeståndet för avskedande till 125.000 kronor, från 100.000 kronor. Visserligen har domstolen i målet AD 2005 nr 115 dömt ut 150.000 kronor för avskedande, men där hade arbetsgivaren förfarit så grymt och orättvist att ett onormalt högt allmänt skadestånd dömdes ut.
125.000 kronor är fortfarande för lågt om man jämför med normalskadeskadeståndet för uppsägning 80.000 kronor (vilket väl också bör indexuppräknas sannolikt till 100.000 kronor.). Detta eftersom avskedande försätter arbetstagaren i en omöjlig ekonomisk situation, helt utan försörjning, vilket ofta medför att arbetsgivaren kan tvinga fram  en ”billig” förhandlingsuppgörelse, och dessutom som i det här fallet slipper punga ut med uppsägningslön. Avskedande istf. uppsägning vid personliga skäl är alltså, oberoende av den sakliga grunden, i regel en ren vinstaffär, vilket många duktiga advokater som biträder arbetsgivare insett.

2.      Det andra är att AD vidhåller sin stenhårda inställning till skadestånd som avser mellanskillnad mellan lön och sjukersättning, när sjukdomen orsakats av den orättvisa uppsägningen. Inställningen är oförklarlig, och innebar att arbetsgivare som avskedar kommer väldigt billigt undan, eftersom sjukskrivning ofta är arbetstagarens enda möjlighet att försörja sig.

3.      Det tredje är AD nya inställning till jämkning av rättegångskostnader. Om man vunnit ett avskedandemål, har man normalt vunnit huvudsaken. Tidigare dömde AD då alltid ut ojämkad rättgångskostnad av motparten, även om man missat några tilläggsyrkanden. I det här fallet förlorade arbetstagaren yrkandet om ekonomisk kompensation enligt p 2 ovan, en punkt som inte dragit mer  utredningskostnader än kostnaderna för ett läkarintyg, kanske 500 kronor och arvode för beräkningen av ersättningen kanske 30 minuter. Ytterligare ett led i AD:s alltmer avoga inställning till arbetstagarsidan, för det är nästan alltid den som framställer yrkanden.

AD 2010 Nr 11 Fråga om det förelegat grund för avskedande eller uppsägning av en synpedagog. Påståenden bl.a. om att denne kränkt en brukare, hotat en chef, ägnat sig åt privat verksamhet under arbetstid samt brustit i ärendehanteringen
AD 2010 Nr 7 Detta mål som inte kommer  refereras är en välgörande klart skriven dom om skadestånd för brott mot företagshemlighetslagen och brott mot lojalitetsplikten, där de luddiga resonemang som skett i tidigare mål när det gäller de ekonomiska skadeståndens beräkning med en hialös bevisprövning av skadeståndens storlek t.ex.  AD 2006 nr 49 150 000 kronor AD 2003 nr 84, 100.000 kronor AD 2003 nr 61, 75.000 och 1110.000 kronor, det värsta av alla 2002 nr 115 80.000 kronor mot en förhållandevis lågavlönad bokförare, AD 2002 nr 38 125.000 kronor. Det är egendomligt att dessa mål mestadels är refererade, medan mål där AD som här och i AD 2006 nr 122 intar en mer måttfull hållning inte refereras. Men jag tycker fortfarande att AD:s nya ofog att döma ut ekonomiskt skadestånd för brott mot en lojalitetsplikt som oftast inte finns reglerad någon annanstans än som en reminiscens av legostadgans fortplantning i AD:s dömande från 1930-talet, är ett ofog. AD 2010 Nr 7 Skadestånd för brott mot lagen om skydd för företagshemligheter m.m. Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar.
AD 2009 Nr 95 Ett avskedandemål där en datatekniker påstås avsiktligt ha tillfogat arbetsgivarens datasystem skada. Bevisningen för detta är övertygande. Dessutom tillämpning av skadeståndslagen 4 kap 1 §. Enligt lagtexten är det en förutsättning för tillämpning av denna regel att det är fråga om en skada som arbetstagaren har vållat genom fel eller försummelse i tjänsten. Med det sistnämnda uttrycket har lagstiftaren avsett att skapa en avgränsning mot fall där arbetstagaren handlar som privatperson eller för annans än arbetsgivarens räkning. Att avsiktligt skada arbetsgivarens utrustning ingår ju normalt inte i tjänsten men AD konstaterar att eftersom skadan gjorts med avsikt så är detta inget problem eftersom de förmånligare ansvarsreglerna för arbetstagare ändå inte ger något för arbetstagaren förmånligare resultat . AD 2009 Nr 95 Fråga om en IT-tjänsteman vid Skatteverket med avsikt har vidtagit åtgärder för att åstadkomma skador i verkets datasystem. Laga grund för avskedande? Dessutom fråga om IT-tjänstemannen genom sitt handlande har ådragit sig skyldighet att betala skadestånd till staten.

AD 2009 Nr 86 Denna dom gäller skadeståndsansvar enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen. Enligt den bestämmelsen är en arbetstagare ansvarig för skada som  denne orsakat genom fel eller försummelse i tjänsten endast  om det  föreligger synnerliga skäl. Synnerliga skäl är ett väldigt starkt uttryck som förutsätter att arbetstagaren har gjort skadan med vilje, (uppsåtligen) eller varit grovt vårdslös. I detta fall är det uppenbart att den attestansvarige har tillskansat sig privata förmåner genom bokföringsåtgärder. Tingsrättens och AD:s slut att skadeståndsskyldighet föreligger är därför uppenbart välmotiverat.

Vad som inte är lika uppenbart, och där man tycker att i vart fall arbetstagarledamöterna borde ha reagerat, är när domstolen inför en regel om delad bevisbörda liknande den vid föreningsrättskränkningar när det gäller skadans storlek. Vid mål om föreningsrättskränkning så övergår bevisbördan på motparten om den  kränkte kan  göra sannolikt att en åtgärd med föreningsrättskränkande syfte vidtagits. Motparten ska då  visa att det  finns annan grund än föreningsrättskränkning för åtgärden för att inte bli fälld.

I mål om skadestånd är det däremot den skadelidandes sak - alltså arbetsgivarens i det här fallet - att styrka den ekonomiska skada som han lidit. I detta mål införs en helt ny bevisregel med delad bevisbörda. I de fall där arbetsgivaren gör det övervägande sannolikt att kostnaderna som arbetstagaren attesterat inte varit avsedda för arbetsgivarens verksamhet, ska arbetstagaren visa att utgifterna varit till nytta i arbetsgivarens verksamhet för att slippa skadestånd. Det synes som ett mycket svårt uppdrag om man är avskedad från företaget och saknar varje möjlighet att fixa fram bevisning från detta. Utdraget i sina konsekvenser borde  detta kunna innebära att en oskicklig arbetstagare kan göras ansvarig för ett företags dåliga vinst! Vi ser här ytterligare ett steg att behandla arbetstagaren som varje annan civilrättslig part och bortse från det sociala skydd som tillkommer arbetstagaren genom att arbetsrättslagstiftning i stor omfattning är avsedd  som social skyddslagstiftning.

AD 2009 Nr 86 En enhetschef vid ett större bolag i byggnadsbranschen har använt bolagets medel för bl.a. hyra och utrustning av en verkstadslokal, lösen av billån samt inköp av däck, gokarter, radiostyrda objekt och båtartiklar. Bolaget har gjort gällande att kostnaderna varit verksamhetsfrämmande och att arbetstagaren därför är skyldig att ersätta den skada han vållat genom sitt agerande. Fråga om bevisbördan för att bolaget orsakats skada samt om skäl föreligger för att begränsa eller jämka arbetstagarens skadeståndsansvar.
AD 2009 Nr 85 Det här är ett vanligt mål om förhandlingsvägran där arbetsgivaren utan skäl ej inställt sig till förhandling. Vad som är anmärkningsvärt är egentligen bara skadeståndets storlek. 1982 (AD 1982 nr 54) bestämde AD  skadeståndet i en vanlig förhandlingsvägran till 20.000, omräknat till i dagens (2009-09-01)  penningvärde  49 358,83 alltså 50.000 kronor.   I detta mål dömer man endast ut 30.000 kronor, trots att facket yrkar 80.000 kronor. I färska mål som gäller  arbetstagarens skadeståndsskyldighet pga. s.k. lojalitetsbrott eller brott mot företagshemlighetslagen har AD bestämt allmänna skadestånd som är så höga att de trots att de ska betalas av  en enskild arbetstagare motsvarar dem som stora företag enligt AD:s praxis åläggs betala vid allvarliga brott mot 11 § MBL t.ex. vid avsiktlig underlåtelse att förhandla vid  företagsnedläggelser.

Det är inte svårt att se hur fokus har förändrats från vikten av att arbetsgivaren iakttar de väsentliga bestämmelserna i MBL till att arbetstagaren skall vara sin husbonde trogen i AD:s moderna praxis.

AD 2009 Nr 85 Förhandling enligt 10 § medbestämmandelagen har inte kommit till stånd trots vissa kontakter mellan den arbetstagarorganisation som begärt förhandling och det förhandlingsskyldiga bolaget. Fråga om bolaget genom sitt agerade gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran.

AD 2009 Nr 76 Arbetsgivarorganisationen Teknikföretagens förre VD Karl-Olof Stenqvist har sedan länge mot IF Metall drivit linjen att  deras arbetsgivare inte ska betala allmänna skadestånd vid kollektivavtals- eller MBL-brott. AD:s praxis är åtminstone före denna dom och Lavaldomen glasklar, första gången man fastslår en princip av en lag eller avtalsbestämmelse som inte kan förutses dömer man inte ut allmänt skadestånd i övrigt påverkas inte den allmänna skadeståndsskyldigheten men väl beloppet av arbetsgivarens eventuella vårdslöshet. Däremot utdöms vid styrkta avsiktliga brott mot lag eller avtalsbestämmelse kännbara allmänna skadestånd, som minst motsvarar den vinst arbetsgivaren gjort genom brottet. Denna linje innebär att respekten för lag och avtal kan upprätthållas, eftersom det oftast är helt omöjligt för facket att visa att arbetsgivaren avsiktligt åsidosätter avtals- eller lagregler.

I denna dom försöker Stenqvist, nu som domare i AD, få Teknikarbetsgivarnas linje att även blir AD:s men lyckas inte helt. Läs hans och Kerstin Brodowskys skiljaktiga mening så får du veta hur de försöker få domstolen att ändra sin fasta praxis, genom att föra in ett culpabegrepp. Facket vinner visserligen i principfrågan, men skadestånden är fjuttiga om man ser till vad AD numer dömer ut mot arbetstagare som anses ha varit illojala mot arbetsgivaren. Men när AD  kommer till rättegångskostnaderna säger man så här:  ”När det är fråga om att skönsmässigt bestämma ett skadeståndsbelopp, t.ex. ett allmänt skadestånd, brukar normalt inte det faktum att talan inte beloppsmässigt bifalls fullt ut påverka rättegångskostnadernas fördelning. Den som får sig tilldömt ett sådant allmänt skadestånd betraktas som huvudregel ändå som vinnande part.” Av arbetsgivarparternas inställning  till yrkandena som den redovisas framgår inte att man medgivit att betala något som helst skadestånd vare sig för kollektivavtals- eller MBL-brottet. Trots det döms facket att betala rättegångskostnader när de enligt denna princip vunnit målet och domstolen påstår att det är för att man krävt för högt allmänt skadestånd. Denna dom får därför ses som en framgång för arbetsgivarens linje eftersom de utdömda rättegångskostnaderna vida överstiger skadeståndets storlek. Det är bara att konstatera att AD:s vandring mot höger går med stadiga steg, även om det är  med myrsteg i detta mål och inte med milkliv som i Lavaldomen där facken dömdes till mycket höga skadestånd trots att det var en helt ny princip som fastlades av AD.

AD 2009 Nr 76 Mellan parterna är det ostridigt att arbetsgivaren dels brutit mot det mellan parterna gällande kollektivavtalet när en hos arbetsgivaren anställd pilot fick påbörja sin tjänstgöring ca en och en halv timme för tidigt, dels brutit mot tvåveckorsfristen i 16 § andra stycket medbestämmandelagen. Fråga om några allmänna skadestånd ska utgå och i så fall om skadeståndens storlek.

AD 2009 Nr 70 Denna dom ska inte refereras i arbetsdomstolens domssamling, men är inte ointressant, eftersom den är  en del av AD:s kraftiga högervridning. Det mesta av högervridningen står Inga Åkerlund för (är det 90 - 10 till arbetsgivarens förmån, vet ej säkert eftersom LO-TCO Rättsskydd AB av någon egendomlig anledning håller stenhårt i sin utredning över övertrampen? ) men här stämmer Carina Gunnarsson in i kören. Domen rör  frågan om en uppsägning varit  osaklig pga. att orsaken till arbetstagarens omfattande frånvaro varit alkoholrelaterad sjukdom.

Domen innebär -  jag tror det tidigare funnits någon liknande tidigare -  att arbetstagaren ska styrka att arbetsgivaren inte har saklig grund för uppsägning, inte tvärtom. Läs Ove Sköllerholms uttalande nedan så förstår du vad jag menar.

Domen redovisar AD:s nu osociala tänkande när det gäller uppsägning pga. sjukdom. Så här säger AD: ”Arbetsdomstolen finner, mot bakgrund av det anförda, inte att sådana omständigheter har förelegat att bolaget vid tidpunkten för uppsägningen kan anses ha insett eller trott att Patrick M led av en alkoholsjukdom och därför haft anledning att överväga om hans beteende kunde ha sin grund i sådan sjukdom. Mot bakgrund av den bedömningen finner Arbetsdomstolen att Patrick Ms alkoholsjukdom inte bör tillmätas någon betydelse vid prövningen av uppsägningsfrågan i detta fall.

Men om frånvaron - som i detta fall var uppsägningsgrunden - just orsakades av sjukdomen, sägs ju den anställde upp pga. omständigheter som har samband med alkoholsjukdomen. Här kan man jämföra med AD 1986 nr 85.

 Arbetsdomstolen konstaterade i den domen att  uppsägningen av en städerska hade samband med alkoholsjukdom. Men staten bestred att allmänt skadestånd skulle utgå eftersom städerskan inte åberopat alkoholsjukdom tidigare i processen i statens ansvarnämnd (prövningen där hade  föregått processen i AD eftersom SJ då var en statlig myndighet) vilket domstolen avslog med följande motivering:

Allmänt skadestånd för en ogrundad uppsägning är avsett att utgöra en ersättning till arbetstagaren för den kränkning som han eller hon blivit utsatt för genom en sådan uppsägning. Det åligger arbetsgivaren att visa att en uppsägning varit sakligt grundad--inte arbetstagaren att visa att så inte varit fallet.” Men det var 1986 och den finaste  domaren i AD:s historia, Ove Sköllerholm, dömde, men domen var trots allt enhällig. Att arbetstagarledamöterna numera hänger med i dessa högersvängar är inte bra.

Domen redovisar vidare den grundläggande principen att ideella skadestånd inte utgår om personen som ska erhålla dem har avlidit innan målet avgöres. Det gäller inte om domen vunnit laga kraft före dödsfallet.

AD 2009 Nr 70  Ogiltigförklarande av uppsägning m.m. Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar.
AD 2009 Nr 38 Här fortsätter AD sin praxis från AD 2003 nr 84 att som det får förstås med fri tillämpning av skadeståndslagen döma ut skadestånd för ren förmögenhetsskada vid brott mot anställningsavtalet. Enligt skadeståndslagen kan ersättning utgå för sak och personskada vid uppsåtlig skadeståndsgrundande handling eller vållande, men för allmän förmögenhetsskada som i det här fallet, är huvudregeln, något men inte mycket modifierad i praxis, att skadestånd endast utgår vid skada åsamkad av brottslig handling. Enligt högsta domstolens praxis kan skadestånd för ren förmögenhetsskada dessutom utgå när en tredje man har handlat i samförstånd med ena parten i ett avtalsförhållande och vid svek mot den andra parten, eftersom handlandet bedömts vara kvalificerat otillbörligt, NJA 2005 s. 608.

Men att lämna ett företag för att starta ett annat företag eller ta ett annat jobb är normalt en naturlig åtgärd i arbetslivet och nödvändigt för att arbetstagaren skall behålla sitt värde på arbetsmarknaden och man dessutom ska få fri konkurrens vilket ju annat säges gynna samhället, den s.k. osynliga handen.. Att i det sociala förhållande som ett anställningsavtal är avsett att reglera, därför utan stöd av uttrycklig lagstiftning på fri hand införa en så här inlåsande och drakonisk skadeståndspraxis genom att tillämpa en rak regel från näringslivet och dessutom döma ut skadestånd mot enskilda, som vad jag kan påminna mig aldrig har dömts ut mot företag, annat än när det rör ekonomiskt skadestånd till en väldig massa anställda eller där man inte förhandlat,  pekar snett.

AD 2009 Nr 38 Fråga om en arbetstagare har ådragit sig skadeståndsansvar mot sin arbetsgivare genom att i strid med sitt anställningsavtal, och den lojalitetsplikt som följer av detta, förbereda och starta en med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet.
AD 2009 Nr 37 Det här är en i icke refererad dom, ej referade av naturliga orsaker, eftersom den inte innehåller något nytt och gissningsvis saknar bolaget medel till att betala de utdömda skadestånden också.

Men domen är i alla fall intressant. Förbundet yrkade 300 000 kr i skadestånd för brott mot MBL 11 § eftersom företaget överhuvudtaget inte hade förhandlat innan man lade ned verksamheten, ett av de viktigast beslut ett företag kan fatta när de gäller de anställda. AD dömer ut 100 000 kronor. Företaget hade 13 anställda med gissningsvis minst 20 000 kr i månadslön, d.v.s. en månadskostnad inkl semester, arbetsgivaravgift och avtalsförsäkringar på över 32 000 x 13 d.v.s nästan 450 000 i månaden att jämföra med det av AD utdömda skadeståndet 100 000 kr + förbundets rättegångskostnader ca 150 000  kr. Att genomföra en MBL--förhandling tar normalt minst  mellan 14 dagar till en månad. Det är bara att konstatera att den arbetsrättsadvokat som rådgivit bolaget och sagt till dem att strunta i MBL-förhandling med AD:s praxis när det gäller skadestånd givit ett klokt råd.

Jämför man då detta med de oerhört kraftfulla skadestånd AD dömer ut mot enskilda anställda eller f.d. anställda vid brott mot företagshemlighetslagen och lojalitetsplikten kan man inte tycka annat än att det föreligger en viss snedhet i skadeståndsberäkningen från AD:s sida.

AD 2009 Nr 37 Skadestånd för brott mot 11 § medbestämmandelagen. Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar.
AD 2009 Nr 10 Det här målet handlar om något så i domstolssammanhang originellt som tolkning av ett medbestämmandeavtal, där arbetsgivaren i lokalt kollektivavtal har begränsat sin arbets- och företagsledningsrätt när det gäller antalet tillåtna inhyrda i företaget, även om detta faktum inte särskilt behandlas i domen. Det är nämligen ostridigt att arbetsgivaren begränsat denna rätt genom lokalt kollektivavtal. Målet är huvudsakligen ett rent bevismål när det gäller antalet gånger arbetsgivaren brutit mot detta lokala kollektivavtal. Det enda som är anmärkningsvärt i målet är det utdömda skadeståndet. Klubben lyckas styrka att arbetsgivaren brutit mot kollektivavtalet 16 gånger under en 4-månadersperiod trots att klubben hela tiden påpekat avtalsbrotten för företaget, alltså att arbetsgivaren i princip helt struntat i ett lokalt kollektivavtal. Det rör sig om ett stort företag med ca 700 anställda och med löpande alltid över ett hundratal inlånade. Trots det hade klubben yrkat blygsamma 200.000 kronor i allmänt skadestånd och domstolen dömer ut futtiga 75.000 kronor. Det kan jämföras med när samma domare dömer ut 150.000 kronor i allmänt skadestånd från en enskild arbetstagare för lojalitetsbrott (2006 nr 49). Det är tydligen skillnad på brott och brott. AD 2009 Nr 10 Ett bolag och en lokal fackklubb träffade ett antal kollektivavtal avseende inhyrning av arbetskraft från bemanningsföretag. Fråga om bolaget gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott genom att överskrida i kollektivavtalen överenskomna antal inhyrda personer. Även fråga om partsställningen i målet

AD 2008 Nr 093Detta är en ren bevisdom, där arbetsgivaren inte lyckas styrka en enda av sina grunder för avskedande. Trots detta döms bara 100.000 kronor ut i allmänt skadestånd för felaktigt avskedande, vilket är normalskadeståndet. I domen 2005 nr 115 dömdes det hittills högsta skadeståndet för avskedande ut, 150.000 och man kunde ju tro att det skulle sätta normen när arbetsgivaren helt saknar grund men så är det uppenbarligen inte . Avskedande är därför fortfarande ett för arbetsgivaren mycket bättre sätt att göra sig av med folk, eftersom det kostar lite att göra fel, arbetsgivaren får en helt överlägsen förhandlingssituation eftersom arbetstagaren helt saknar möjlighet till försörjning, för och  i en förlikningsförhandling kan inte facket spela med att ogiltighetslön tickar. Det gör den nämligen endast som i det här fallet när arbetstagaren vinner fullt ut.

AD 2008 Nr 093  Ogiltigförklaring av avskedande m.m Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar

AD 2008 Nr 087 Den 10 augusti 2007 informerade Norrtälje kommun de lokala facken om att man hade anställt en ny kommundirektör. På mötet presenterades kommundirektören men inga förhandlingar eller diskussioner hölls. SKTF stämde för brott mot 11 § MBL och yrkade 100.000 kr i skadestånd.

Målet medgavs av kommunen och är därför helt ointressant som belysning av AD:s praxis. Men det är intressant som uttryck för en ny trend bland arbetsgivare där man helt struntar i sin samverkansskyldighet för att därefter i bästa fall bara betala skadestånd i detta fall genom att medge talan. Att den borgerliga kommunledningen i Norrtälje sedan blir förbannade för att SKTF kräver att ordningsreglerna på arbetsmarknadens ska gälla är kanske lite originellt. Än originellare är att kommunen sedan antagligen föreningsrättskränker SKTF genom att säga upp det lokala samverkansavtalet. Den tillförordnade kommundirektören Sören Karlsson motiverar nämligen enligt Norrtälje Tidning uppsägningen av samverkansavtalet med just att kommunen blivit stämda:”Samverkan bygger på att båda parter är nöjda med samarbetet, men stämningen till AD är ett tecken på att SKTF är missnöjda. Då är det bäst att vi sätter oss ned och skapar en ny form för vår framtida samverkan”.

I detta fall fick SKTF just det skadestånd man begärt, och det överensstämmer ungefär med praxis. Det visar att det är för billigt att strunta i förhandlingsskyldigheten enligt MBL. Om man jämför med de skadestånd AD dömer ut i företagshemlighetsmål mot anställda verkar AD:s praxis halta betydligt när det gäller skadestånd vid avtals- eller lagbrott beroende på om det är anställda eller företag som är skadeståndsskyldiga.

AD 2008 Nr 087 Skadestånd på grund av brott mot medbestämmandelagen. Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar.

AD 2008 Nr 079 Det här är ett mål då arbetsgivaren kallats till huvudförhandling vid äventyr att målet kommer att prövas i sak även om svaranden inte inställer sig till förhandling. Ett sådant förfarande har den fördelen för käranden att målet inte som vid tredskodom kan återvinnas, utan det är slutligt avgjort med domen.

Anledningen till att jag redovisar denna orefererade dom är det höga skadeståndet för förhandlingsvägran 50.000 kronor, vilket alltså domstolen prövat i sak, . Det överensstämmer med det skadestånd domstolen dömde ut i målet AD 2002 nr 75 så det är inte unikt men här är det fråga om en vanlig förhandlingsvägran i 2002 nr 75 var det två fall av förhandlingsvägran.

AD 2008 Nr 079 Förhandlingsvägran Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar

AD 2008 Nr 22 I domen redogör AD för vilka inkomster som är avräkningsbara från den ersättning arbetsgivaren är skyldig att utge under uppsägningstid och hur aktiv arbetstagaren måste vara för att söka jobb för att erhålla lön under arbetsfri uppsägningstid. Ett konsultarvode som hade ett nära samband med den upphörda anställningen förändrade inte arvodets karaktär av inkomst av bisyssla. Konsultarvodet skulle alltså inte avräknas.

När det gällde avräkningen pga. att arbetstagaren inte sökt jobb under den tid för vilken hon krävde ersättning för inkomstförlust så ålåg det arbetstagaren i sådana fall att försöka hitta något annat lämpligt arbete. Det hade hon inte gjort och ersättningen jämkades därför med lön som hon borde kunna ha uppburit i annat arbete.

AD 2008 Nr 22 Skadestånd på grund av avskedande m.m Domen kommer inte att refereras i publikationen Arbetsdomstolens domar.

AD 2008 Nr 019 Arbetsrättens gråa vardag, skyldigheten att förhandla och vad en förhandling är. Att detta mål drevs till dom och inte förlikades, är lite förvånande, eftersom praxis här sedan länge är utmejslad. Det visar bl.a. det förhållandet att AD måste hänvisa till en 30 år gammal dom, för att kunna stödja sig på praxis. Detta trettio år gamla mål som drevs av de då duktigaste arbetsrättsjuristerna i Sverige Håkan Thoren handlade dessutom inte om själva förhandlingen. Det gällde skyldigheten att justera protokoll av en avtallös arbetsgivare, och Håkan ville inte stöka med att övertyga dåförtiden ganska okunniga tingsrätter om facklig elementa, så han hävdade att vägran att justera ett protokoll var förhandlingsvägran och att AD därför kunde ta upp tvisten utan föregående tvisteförhandling och förhandling i tingsrätt. Normalt krävs annars för för tillträde till AD direkt, alltså när målet inte går som överklagat mål från tingsrätt, att parterna först slutfört tvisteförhandlingar enligt gällande förhandlingsordning och förhandling i tingsrätt om arbetsgivren saknar kollektivatal. AD kom fram till att målet gällde skadestånd pga. påstådd förhandlingsvägran. Att man inte behöver tvisteförhandla i sådana mål står inte i arbetstvistlagen, eftersom principen anses självklar. Om man skulle tvingas förhandla om förhandlingsvägran för att få tillträde till AD, skulle en part kunna blockera en process genom att inte förhandla.

Den andra frågan som behandlas är skyldigheten att träda i förhandling inom 14 dagar från det part fått del av förhandlingsframställan. Part kan inte undgå den skyldigheten genom att som i det här fallet vagt hänvisa till att man inte önskar förhandla, utan det krävs enligt praxis att man aktivt försöker verka för att få till stånd förhandlingen, genom att t.ex själv föreslå annat datum inom 14-dagarsperioden. Att det just ska vara inom 14 dagar är en följd av regeln i medbestämmandelagen att förhandling ska ske skyndsamt. Om parterna kommer överens om att lägga förhandlingen efter 14-dagarsfristen enligt 16 § MBL, är den nya mellan parterna överenskomna tidsfristen inte längre skadeståndssanktionerad.

Skadeståndet för förhandlingsvägran är också enligt praxis ganska lågt, 20.000 kronor, men tillsammans med de egna och motpartens rättegångskostnader hamnar prislappen på denna förhandlingsvägran på över 100.000 kronor.

AD 2008 Nr 019 Frågor om förhandlingsvägran. Arbetsdomstolen finner att kravet, i 4 kap. 7 § lagen om rättegången i arbetstvister, på förhandling för att få väcka talan i Arbetsdomstolen inte behöver var uppfyllt då talan i målet avsett förhandlingsvägran. Därutöver fråga om ett bolag gjort sig skyldigt till förhandlingsvägran genom att inte inställa sig till förhandling visst datum.

AD 2008 Nr 002En resemontör sägs upp för att han på fritiden under ett uppdrag i Kina köpt tjänster av en prostituerad, ett brott som han blir fängslad för under 14 dagar. AD konstaterar att detta brott har begåtts utom anställningen och inte hade något samband med fullgörandet av hans arbetsuppgifter samt att han inte innehade någon förtroendepost. En uppsägning är då sakligt grundad endast om arbetsgivarens skäl är tungt vägande och en omplacering inte kan komma ifråga. I detta fall ansågs arbetsgivarens skäl, jämställdhetshänsyn, förlorad goodwill, förlust av arbetstempo och kostnader pga att ersättare måste sättas in, inte så tunga att saklig grund förelåg. Frånvaro från arbetet pga. att den anställde är fängslad måste arbetsgivaren normalt tåla. AD har i tidigare mål sagt att inte ens tider på flera år i fängelse i sig utgör saklig grund, om företaget är av en sådan storlek att det kan kompensera för frånvaron (se t.ex. AD 2004 nr 30). Att arbetsgivaren inte ens gjort någon omplaceringsutredning var ytterligare en omständighet som gjorde att uppsägningen ogiltigförklarades.

Skälet till uppsägningen medförde emellertid  att AD sänkte skadeståndet från det normala - 80.000 kronor - till hälften, 40.000.

Arbetsdomstolen ansåg det vara uppenbart - mot bakgrund av domstolens värdering av arbetsgivarens uppsägningsskäl - att avstängning hade vidtagits i strid mot 34 § andra stycket anställningsskyddslagen.

AD 2008 Nr 002 En resemontör hos ett företag som tillverkar svetsutrustning m.m. har i samband med ett installationsuppdrag i Kina blivit frihetsberövad under 15 dagar på grund av att han i strid med landets lagstiftning vid ett tillfälle har köpt sexuella tjänster av kvinna. Fråga om det har förelegat saklig grund för uppsägning av arbetstagaren. Dessutom fråga om arbetsgivaren haft rätt att avstänga denne.

AD 2007 nr 98 Detta är en typ av mål som förekom ofta i AD strax efter det MBL trätt i kraft den 1 januari 1977, men som nu är relativt sällsynta. Det beror sannolikt på att AD:s praxis för  i vilka fall arbetsgivaren är skyldig att påkalla förhandling vid viktigare förändring av verksamheten enligt 11 § MBL och skadeståndsnivåer vid överträdelse är väl belyst.

En neddragning som endast gäller en liten del av en stor koncerns verksamhet, kan ändå vara en viktigare förändring verksamheten. Det principen knäckte domstolen redan 1978 (AD 1978 nr 51).

Inte heller det förhållandet att tjänstemannaförbundets medlemmar inte berördes av neddragningen eftersom ingen av dessa skulle sägas upp godtogs av AD. Föga förvånande eftersom förhandlingsskyldigheten enligt första stycket första punkten 11 § MBL som berör förändringar i verksamheten gäller mot samtliga organisationer som arbetsgivaren har avtal med. Det är endast förhandlingsskyldigheten enligt andra punkten som berör viktigare förändringar för individen som är begränsad till den fackliga organisation som de berörda arbetstagarna tillhör.

Det utdömda skadeståndet på 50.000 kr är sannolikt i dag normalnivån för brott mot förhandlingsskyldigheten där arbetsgivaren inte har förhandlat trots förhandlingsskyldighet, men där beslutet inte haft någon ingripande  betydelse för förbundets medlemmar och där arbetsgivaren ”inte haft något allmänt syfte att undandra de fackliga organisationerna deras möjlighet till inflytande”. I normalfallet där beslutet direkt berör medlemmarna ligger den på 100.000 kronor (AD 2003 nr 40). Vid allvarligt försvårande omständigheter t.ex. vid företagsnedläggning där arbetsgivaren avsiktligt undandrar  sig förhandlingsskyldigheten finns ingen färsk praxis. Det högsta skadeståndet hittills, 900.000 kronor, utdömdes 1984 (AD 1984 nr 75). Man kan nog räkna med att det med penningvärdesförsämringen sedan 1984 kan det hamna på några miljoner kronor.

 

AD 2007 nr 98 Ett bolag har fattat beslut om neddragning av produktionen, vilket bl.a. inneburit att 35 arbetstagare kom att sägas upp. Bolaget har före beslutet förhandlat med den arbetstagarorganisation vars medlemmar direkt kom att beröras av uppsägningarna. Frågan om bolaget även varit förhandlingsskyldigt enligt 11 § medbestämmandelagen gentemot en annan arbetstagarorganisation, vars medlemmar inte direkt berördes av uppsägningarna. Arbetsdomstolen finner att bolaget varit förhandlingsskyldigt enligt 11 § medbestämmandelagen. Vidare uppkommer fråga om förhandlingsskyldigheten har fullgjorts. Domstolen uttalar att det i princip är arbetsgivaren som har bevisbördan för att han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen.
AD 2006 nr 104 Den s.k Bastubadarprincipen (AD 1979 nr 89. Du kan läsa domen under fliken historiska domar) innebär att det krävs vägande skäl för tvångsvis ingripande omplacering. På det kommunala området är denna princip förstärkt i avtalet så att tvångsvis stadigvarande omplacering över huvud taget inte får ske utan vägande skäl. Här slår AD fast att det inte funnits vägande skäl utan att kommunens beslut istället grundat sig på medlemskap i religiös församling. Pga en miss i talans uppläggning bedöms det inte som diskriminering i arbetslivet, men domstolen förefaller i alla fall ha tagit hänsyn till att det är religiös diskriminering vid avvägningen av skadeståndet, vilket är osedvanligt högt för ett kollektivavtalsbrott mot enskild. AD 2006 nr 104 Fråga huruvida det har förelegat vägande skäl för förflyttning av lärare mot dennes vilja. Arbetsdomstolen finner att sådana skäl inte har visats föreligga samt att beslutet om förflyttning av läraren i själva verket var grundat på hennes medlemskap i Filadelfiaförsamlingen.
AD 2006 nr 49 Det här är en dom som fullföljer AD:s dåliga tradition att döma anställda eller f.d. anställda till skyhöga skadestånd när de bryter mot sin lojalitetsplikt enligt företagshemlighetslagen eller Munkorgslagen som den rätteligen bör kallas. Om en arbetsgivare bryter mot kollektivatalet, eller tom säger upp en arbetstagare utan fog döms han i det första fallet att betala max 50.000 kr om det inte är något extremt, och i det senare fallet max 80.000 eller 100.000 om det är avskedande. Här klipper domstolen till med 150.000 kr för lojalitetsbrott mot en enskild f.d. arbetstagre som normalt sett har mycket sämre ekonomi än ett företag. Varför denna obalans? AD 2006 nr 49 En arbetstagare lämnade sin anställning hos ett företag som bedrev personaluthyrning och inledde en verksamhet i konkurrens med företaget. Fråga om arbetstagaren bedrev den konkurrerande verksamheten även under bestående anställning med åsidosättande av sin lojalitetsplikt gentemot företaget och genom utnyttjande av företagets företagshemligheter. Även fråga om vilken skada som uppkommit genom arbetstagarens handlande
AD 2005 nr 115Nytt rekord i fråga om skadestånd för icke sakligt grundat avskedande, 150.000 kr. Bra det behövs. Arbetsgivarna har i allt större utsträckning börjat inse att avskedandet är helt överlägset uppsägning ur arbetsgivarens synpunkt. Domen bör ha en avkylande effekt på denna utvecklng. AD 2005 nr 115 En präst i Svenska kyrkan har blivit uppsagd av skäl hänförliga till hans personliga förhållanden. Sedan tvist uppkommit om uppsägningens giltighet avskedas prästen med hänvisning till händelser som inträffat efter uppsägningen. Såväl uppsägningen som avskedandet har av Arbetsdomstolen ansetts strida mot anställningsskyddslagen. Särskilt fråga om storleken av de allmänna skadestånden.
AD 2005 nr  61 Den här domen får så orättvisa konsekvenser så att man lider. Enligt tidigare praxis fick arbetsgivaren alltid betala fullt ekonomiskt skadestånd för mistad lön även om den uppsagde fått A-kassa. Ersättningen betalades sedan tillbaka till A-kassan och den arbetslöse fick tillbaka motsvarande antal a-kassedagar. Genom denna dom slipper arbetsgivaren nu betala vilket innebär att den anställde dels får betala för arbetsgivarens försummelse att inte betala rätt lön både genom a-kasseavgift och tappade antal A-kassedagar, dels att staten och den uppsagde står för fiolerna i allt större utsträckning vid felaktiga uppsägningar inte arbetsgivaren. Sådant brukar kallas obehörig vinst och den brukar kompenseras genom att den som gör vinsten får betala en ersättning motsvarande denna vinst i allmänt skadestånd i det här fallet till den uppsagde. Kanske något att tänka på? AD 2005 nr  61 Arbetsdomstolen har funnit att en arbetstagare blivit uppsagd från sin anställning utan saklig grund. I målet uppkommer fråga om ersättning från arbetslöshetskassa skall avräknas från den ersättning för lön som arbetsgivaren skall betala.
AD 2004 nr 71 Ett relativt ointressant mål om skadeståndsnivån för varselbrott, som väl visar att det fortfarande är ganska billigt att bryta mot varselreglerna för stridsåtgärd. AD 2004 nr 71 En arbetstagarorganisation har åsidosatt den i 45 § medbestämmandelagen föreskrivna varselskyldigheten genom att utvidga en pågående stridsåtgärd utan att skriftligen varsla motparten minst sju arbetsdagar i förväg. Fråga om det allmänna skadeståndets storlek.  
AD 2004 nr 61 I denna dom, påpekar den alltid hövliga AD snällt för Byggnads att kollektivtal ska vara skriftliga. Ingen stor nyhet kanske, men domen är nyttig eftersom många, både ombudsmän och fackliga förtroendemän tror att man som företrädare för medlemmarna kan träffa bindande muntliga avtal med arbetsgivaren. Det är endast möjligt i några få undantagsfall bl.a. som i det aktuella fallet då det gäller ackordsöverenskommelser, när det finns uttryckligt stöd för det i i det skrivna kollektivavtalet eller när man enligt fullmakt företräder arbetstagaren som enskild arbetstagare, alltså enligt avtalslagen, inte enligt förhandlingreglerna i MBL. Att Byggnads misslyckades nu berodde på att man tagit in ett uttryckligt krav på skriftlighet även för ackordsöverenskommelser i det centrala avtalet. Fackliga muntliga överenskommelser med arbetsgivaren saknar alltså normalt rättslig betydelse. AD 2004 nr 61 Tvisten handlar om huruvida ett bolag har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott genom att inte tillämpa en ackordsöverenskommelse som träffades den 27 november 2001 förrän i samband med löneutbetalningar i februari 2002. Det är ostridigt i målet att ackordsöverenskommelsen fick skriftlig form först den 18 januari 2002.  Bl.a. fråga om vid vilken tidpunkt  ackordsöverenskommelsen fått rättsverkan som kollektivavtal samt huruvida bestämmelsen i byggnadsavtalet § 3 c 2 om att en överenskommelse om prestationslön skall vara skriftlig innebär ett formkrav för sådana avtal eller endast utgör en ordningsföreskrift.

AD 2003 nr 105 Den här domen följer gängse mall, men är ändå intressant eftersom den visar att anställningsavtal kan träffas även om arbetsgivaren inte haft den avsikten men betett sig på ett sådant sätt att arbetstagaren har haft berättigad anledning att tro att han blivit anställd. Om avtalet dessutom träffas med en person som har en sådan placering i företaget att den arbetssökande har med fog givits intrycket att personen är behörig, träffas anställningsavtalet även om den formella behörigheten ligger på annat ställe i organisationen. Det här följer inte riktigt de vanliga civilrättsliga reglerna för avtals slutande.

Det enda anmärkningsvärda med domen är skadeståndsnivån 30.000 för avskedande, där normalskadeståndet är 100.000. Även om det föreligger förmildrande omständigheter avviker domen från praxis och i det hänseendet behöver man nog inte ta domen så allvarligt.

AD 2003 nr 105 Fråga om anställningsavtal träffats.

AD 2003 nr 104 Det här är en intressant dom på så sätt att den fräschare upp en gammal kunskap, nämligen att om arbetstagaren själv häver anställningsavtalet gäller inte begränsningsregeln enligt 39 § LAS för ekonomiskt skadestånd, den där med maximerat skadestånd till 6, 12, 24 osv månadslöner Å andra sidan kan man då inte få något allmänt skadestånd, så det är en taktiskt avvägning man får göra när man startar ett mål .

AD 2003 nr 104 Fråga om en börsmäklare frånträtt sin anställning med verkan att han har rätt till skadestånd med stöd av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Sedan denna fråga besvarats nekande skall skadeståndsanspråket enligt vad som är ostridigt i målet prövas med utgångspunkten att arbetstagaren har blivit avskedad, dvs. med tillämpning av skadeståndsreglerna i anställningsskyddslagen. Därvid uppkommer fråga om bonuslön skall beaktas vid bestämmande av månadslönens belopp vid tillämpning av 39 § anställningsskyddslagen.

AD 2003 nr 84 Den här domen förefaller mig något underlig. Att en arbetstagare som genom medlemskap i en fackförening omfattas av kollektivatalet på arbetsplatsen enligt MBL kan dömas till allmänt och ekonomiskt skadestånd för brott mot lojalitetsplikten enligt kollektivavtalet hänger logiskt ihop, även om jag i och för sig principiellt inte accepterar att lojalitetsplikten ska existera som en tyst klausul i kollektivavtalet. Denna fråga är emellertid inte reglerad i någon särksild arbetsrättslig lag, det innebär att skadeståndslagen gäller. Och den begränsar skadeståndsskyldigheten till när det föreligger synnerliga skäl enligt 4 kap 1 § SkL. Men vad gäller som i det här fallet utanför kolletivavtalsreglerade förhållanden?

Enligt skadeståndslagen kan ersättning utgå för sak och personskada vid uppsåtlig skadeståndsgrundande handling eller vållande, men för allmän förmögenhetsskada som i det här fallet är huvudregeln, något men inte mycket modifierad i praxis, att skadestånd endast utgår vid skada åsamkad av brottslig handling. Detta gäller utanför kontraktsrättsliga förhållanden. I kontraktsrättsliga förhållanden gäller det skadeståndansvar som avtalats, och om något avtal inte finns gäller skadeståndansvaret även rent förmögenhetsrättslig skada. Men i anställningsförhållanden som är ett inomobligtoriskt förhållande är ansvaret alltså specialreglerat i 4 kap 1 § skadståndslagen . Och där ges inget utrymme för att ersättning ska utgå för allmän förmögenhetsskada. Min uppfattninng är att AD här satt sig i riksdagens ställe och skapat dålig lag.

Min allmänna reflektion är nog att de pensionärer från fackföreningsrörelsen som nu sitter i domstolen som arbetatagarpresentanter ofta bör bytas ut mot lite fräschare exemplar.

AD 2003 nr 84 Det har ansetts utrett att en arbetstagare som under sin anställningstid för egen räkning förvärvat aktiemajoriteten i ett med arbetsgivaren konkurre­rande bolag har åsidosatt sin lojalitetsplikt enligt anställningsavtalet. Fråga om vilka skadeståndsbestämmelser som är tillämpliga i målet samt om beräkning av skadans storlek

AD 2003 nr 71 Den här domen väljer jag att återge, för den är pedagogisk. Den visar på de fyra vanligaste formella felen ombudsmän gör i Sverige när de förhandlar i anställningsskyddsmål.

1, För det första skriver man inte korrekta förhandlingsframställningar,vilket egentligen är oförståeligt, eftersom det t.ex. finns en bok av Bylund, Viklund Praktisk arbetsrätt, som överskådligt anger hur man ska skriva sådana.

2. För det andra är man inte tydlig med sina ogiltigförklaringar i förhandlingframställningen vilket man också kan lära sig denna bok.

3. För det tredje använder man sig av en ombudmannabyråkratisk formulering i protokollet för skadeståndskravet som egentligen innebär att man inte begär skadestånd utan att man skall göra det senare nämligen, förbundet kommer att ”begära skadestånd, vilket kommer att preciseras senare”. Det borde medföra att fordran kan vara preskriberad när man preciserar beloppet. Själv har jag haft ett sådant mål i AD, som emellertid förliktes. Det är nog inte så allvarligt, eftersom nästan alla ombudsmän gör samma fel, men det är onödigt, varför inte säga enkelt och rakt "Förbundet begär skadestånd." Det finns inget krav på att man skall ange belopp.

4. Det fjärde vanliga felet är att man inte gör någon koll av protokollet som arbetsgivaren skriver. Det äger nämligen normalt stort bevisvärde om det uppkommer tvist om vad man yrkat.

Uppfatta nu inte detta som någon kritik av den eller de ombudsmän, som handlagt detta ärende. Att bara vara elak är normalt inte min modell. Men eftersom dessa fel är så vanliga måste felen återföras på förbunden som inte upprättar justa obligatoriska, mallar som ombudsmännen alltid skall vara skyldiga att använda för förhandlingsframställningar i vart fall i anställnigsskyddsmål.

AD 2003 nr 71 ej refererad av AD

AD 2003 nr 51 Hälsoskyddsinspektör Leif Kåvestad tillhör en av de människor som bär upp det demokratiska samhället. Denna uppgift har stått honom dyrt, men hyresgäster i sjuka hus i Stockholm kan vara honom tacksam. Det är den första domen där LAS testats när det gäller yttrandefriheten för offentliganställda. Domen visar att detta skydd är helt överlägset det som gäller för privatanställda. Synd bara att domstolen av obegriplig anledning inta ansåg detta skydd tillkomma en offentlig tjänstemän i hans tjänsteutövning, som den tidigare domen som gällde omplacering av Kåvestad visade. Jag har skrivit några artiklar och krönikor i detta ämne som du hittar här. Artikel i lag och avtal, Krönika i målareförbundets tidning, Krönika i Elektrikern

Det blir nu allt vanligare att arbetstagare som sägs upp eller avskedas blir sjukskrivna. Det är billigt och bra för arbetsgivarna, för då överlåter de till staten att betala lön under den tid som arbetstagaren inte är i arbete. AD har alldeles nyligen (AD 2003 nr 16) dessutom hittat på en ny bevisregel som inte är skadeståndsrättslig, utan kommer från bevisregeln enligt arbetsförsäkringslagen som innebär att ekonomiskt skadestånd i princip inte utgår för mellanskillnaden mellan full lön och sjukpenning. Det blir således en mycket billig dom för Stockholms stad.

AD 2003 nr 51 Fråga om en kommun haft grund för att skilja en hälsovårdsinspektör från anställningen. Hälsovårdsinspektören avskedades sedan han gjort mot kommunens miljöförvaltning riktade anmälningar till åklagarmyndighet och arbetsmiljöinspektion  
AD 2003 nr 40 Det här är en dom som helt överenstämmer med gällande praxis, vilket ju i och för sig också känns skönt i dessa förändringens tider. Tillämpningen av den här principen ger bättre information och inflytande än den som facket får genom EG:s direktiv om företagsråd. 100.000 verkar vara ett normalskadestånd för lit halvallvarliga brott mot förhandlingsskyldigheten enligt 11§ MBL

AD 2003 nr 40 Fråga om förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen inför ett beslut om driftsinskränkning. I målet uppkommer särskilt frågan om betydelsen av att det reella beslutet har fattats av ett utländskt moderbolag.

 

AD 2003 nr 13 Det här är det gamla Premiairmålet där AD i domen 1995 nr 108 upphävde en lokalt av fackklubben och arbetsgivaren träffad turordningslista som ogiltig eftersom den satte hela LAS skyddssystem ur spel. Parterna tvistar fortfarande, nu om hur den normerade ersättningen enligt 39 § LAS, som egentligen tillkommit för att straffa arbetsgivare som vägrar att rätta sig efter AD:s dom om ogiltighet, skall beräknas när det gäller den maximala ersättningen som arbetsgivaren är skyldig att betala för den uppkomna skadan. AD kommer fram till att om man är deltidsledig så skall månadslönen i heltidstjänsten vara beräkningsgrunden. Eftersom det rörde sig om två föräldralediga kvinnor synes detta annars ha resuterat i indirekt diskriminering, men denna grund är inte vad jag kan se åberopad i målet. Eftersom det var ett pilomål, ville man kanske inte göra det för speciellt. Det gick vägen ändå.

AD 2003 nr 13 Efter övergång av en verksamhet från arbetsgivaren A till arbetsgivaren B åsidosätter B företrädesrätten till återanställning i fråga om ett antal arbetstagare som sagts upp av A på grund av arbetsbrist. Vid bestämmande av ekonomiskt skadestånd uppkommer följande frågor rörande begränsningsbeloppet enligt 38 och 39 §§ anställningsskyddslagen

1.      Skall begränsningsbeloppet beräknas på grundval av den månadslön arbetstagarna haft hos A? Eller skall beloppet beräknas på grundval av den månadslön som arbetstagarna skulle ha erhållit i anställning hos B?

2.       Två heltidsanställda arbetstagare har vid tidpunkten för avslutandet av anställningarna hos A arbetat deltid med stöd av föräldraledighetslagen. Är det den faktiskt erhållna lönen eller lönen för heltidsarbete som skall ligga till grund för beräkningen av deras begränsningsbelopp?  

AD 2002 nr 102 Det här är en intressant dom om sexuella trakasserier där AD för första gången dömer ut 80.000 kr för brott mot 22 § jämställdhetslagen. AD antyder att detta inte är toppnivån, vilket sannolikt visar att AD jämställer den här typen av allmänna skadestånd för sexuell diskriminering i allvar med avskedande enligt LAS skadeståndsbestämmelser. Bra!

Dessutom fråga om ekonomiskt skadestånd för att arbetsgivaren låtit provanställningen upphöra där inget skadestånd utgår. Men AD låter kanske indirekt antyda genom att hänvisa till bestämmelsrna om föreningsrättkränkning att i stället använda ogiltighetsbestämmelsen enligt jämställdhetslagen och därigenom kunna få ut ekonomiskt skadestånd. Värt att pröva i nästa process.

AD 2002 nr 102 En arbetsgivare har fått kännedom om att en provanställd kvinna anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier av sin närmaste chef. Fråga huruvida arbetsgivaren har uppfyllt sin skyldighet enligt 22 a § jämställdhetslagen att utreda de uppgivna trakasserierna och vidta de åtgärder som skäligen kunde krävas för att förhindra fortsatta sexuella trakasserier. Vidare fråga om arbetsgivaren har åsidosatt jämställdhetslagen eller grunderna för anställningsskyddslagen genom att inte låta kvinnans provanställning övergå i en tillsvidareanställning
AD 2002 nr 93 Det här är en ganska alldaglig dom som dock visar att arbetstagaren genom kvittningslagen har ett ganska bra skydd för sin lön. Det skulle varit intressant att veta om arbetstagaren hade kunnat få högre allmänt skadestånd om inte ombudet varit så försiktig i sina yrkanden. Domskrivningen kan peka åt det hållet. AD 2002 nr 93 Saken skadestånd
AD 2002 nr 38 En försäljare som slutar är arg på sin arbetsgivare och suddar i filer och tar dessutom med sig anteckningar som arbetsgivaren behöver i sin verksamhet. AD anser att arbetstagaren enligt skadeståndslagen är skyldig att betala arbetsgivaren skadestånd eftersom han uppsåtligt orsakat arbetsgivaren skada. AD 2002 nr 38 Det har ansetts utrett att en försäljare i anslutning till att han sagt upp sin anställning i viss utsträckning har vidtagit av arbetsgivaren påstådda skade­ståndsgrundande handlingar gentemot denne, bl.a. genom att radera data­filer med kundunderlag. Fråga om vilka skadeståndsregler som är tillämp­liga i målet samt om beräkning av skadans storlek.

AD 2002 nr 25 Vad denna dom visar uttryckligt är väl återigen att arbetsgivaren inte har någon skyldighet att behandla sina anställda rättvist. Det råder ingen som helst tvekan om att denna arbetsgivare hade haft saklig grund för att säga upp den arbetstagaren som misshandlat sin arbetskamrat. Men när nu den misshandalde efter konvalecensen erbjuds att återgå i arbetet och samtidigt förklarar att han inte är rädd för fortsatt misshandel från arbetskamratens sida fanns det kanske inte så många andra möjligheter för domstolen att lösa tvisten på annat sätt än att godkänna uppsägningen. Det fanns ingen praktisk väg att lösa situationen sedan arbetsgivaren försuttit sina frister att säga upp den misshandlande arbetaren. Vad jag inte riktigt förstår är hur AD kan komma fram till att det är arbetsbrist, när anledningen till uppsägningen faktiskt är att den misshandlade en vägrar att återgå i arbetet. För mig luktar det personliga skäl. Slutresultatet är nog riktigt, men vägen dit verkar krokig. Men att arbetslivet är orättvist behöver man inte betvivla.

Lägg märke till skadeståndet för förhandlingsvägran 50.000 kronor. Det får nog ses som en uppräkning av AD:s praxis när det gäller skadeståndets storlek.

AD 2002 nr 25 En arbetstagare som efter att på arbetsplatsen ha blivit utsatt för ringa misshandel från en arbetskamrats sida har efter långvarig sjukskrivning erbjudits att återgå i arbete. Sedan han avböjt de erbjudna arbetsuppgifterna sades han upp under åberopande av arbetsbrist. Fråga bl.a. om uppsägningen varit sakligt grundad.

 

AD 2002 nr 6 Detta mål väckte en del uppmärksamhet i media, och det var nog riktigt. Ett stort börsnoterat företag, Lessebo bruk försökte kasta ut en duktig fackordförande enbart för saker som hade samband med hans fackliga verksamhet. Domstolen dömde ut det högsta skadestånd som gått ut för ren föreningsrättskränkning 80.000 + 80.000 (annars brukar det vara andra skadestånd som sammanlägges t.ex brott mot LAS och då har det dömts ut mer till medlemmen 100.000 AD 162 nr 88). Det här får nog ses som en kraftig höjning av normalskadestånden vid föreningsrättskränkning och det är bra, för det har varit allt för lågt värderat tidigare.

AD 2002 nr 6 En arbetsgivare inleder ett förfarande för att avskeda en facklig förtroendeman genom att underrätta denne och varsla hans organisation om avskedande. Avskedandet kom därefter inte att fullföljas. Fråga om arbetsgivaren brutit bl.a. mot 8 § medbestämmandelagen och grunderna för anställningsskyddslagen.

AD 2000 nr 01 I vanliga är den som är orsak till en skada och inte varit normalt aktsam skyldig att betala skadestånd. Men för anställda är det arbetsgivaren som ansvarar för ev. skada i arbetet. Du är endast ansvarig om det finns synnerliga skäl. Det är ett gott skydd, som framgår av denna dom. Regeln är ganska okänd, så ofta får arbetstagare betala skador som de orsakat i arbetet som de inte alls är skyldiga att göra. Läs denna dom i fulltext. Det är den värd. Arbetsgivaren tjänar pengar på ditt jobb, men då får han också ta risken för skador även om du skulle vara ganska klumpig. AD 2000 nr 01 Fråga om det föreligger synnerliga skäl att ålägga en arbetstagare, som finnes ha genom försumlighet i tjänsten vållat arbetsgivaren skada, skadeståndsskyldighet.

AD 2000 nr 105

Om man sägs upp utan att få jobba under uppsägningstiden har man rätt till full lön. Det förutsätter emellertid att man står till arbetsmarknadens förfogande som det heter. I detta fall hade arbetstagaren inte anmält sig till arbetsförmedlingen eftersom han inte ansåg att han han hade någon chans att få något jobb. Eftersom han förmodlingen hade rätt i denna bedömning fick han full ersättning.

Men huvudregeln är ändå att man måste anmäla sig för arbete för att få rätt till uppsningslön.

 

AD 2000 nr 105

Fråga vid bestämmande av ekonomiskt skadestånd om betydelsen av att arbetstagaren inte har anmält sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen förrän omkring fem månader efter anställningens upphörande

AD 1999 nr 72 I denna dom utdömer AD det högsta skadeståndet någonsin för brott mot kvittningslagen 50.000 kronor. Det beror på att det är ett avsiktligt åsidosättande av lagen som berövade arbetstagaren större delen av sin inkomst under hela uppsägningstiden. Normalskadeståndet ligger någonstans mellan 10.000 till 30.000 kronor. AD 1999 nr 72 Ett aktiebolags verkställande direktör A sades upp med en längre arbetsfri uppsägningstid. Under uppsägningstiden skulle utbetalas gällande månadslön m.m. Senare gjorde bolaget kvittning i lönen under åberopande av en motfordran avseende skadestånd. I tvist mellan parterna rörande kvittningen och bolagets rätt till skadestånd uppkommer i huvudsak följande frågor. - a) Kan bolagets skadeståndstalan tas upp till saklig prövning eller föreligger rättegångshinder med hänsyn till reglerna i 15 kap. aktiebolagslagen? - b) Har ansvarsfrihet beviljats A för samtliga verksamhetsår som avses med bolagets skadeståndstalan? - c) Har A ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att på bolagets vägnar teckna avtal med ett försäkringsbolag om pensionsförsäkring för A själv? Vilken betydelse har det att A var jävig? - d) Med vilket belopp skall bolaget utge allmänt skadestånd för brott mot lagen om arbetsgivares kvittningsrätt?